Från en vindsvåning i Perstorp.

2012-02-13T07:37:00.002+01:00

Hade en mycket fin helg denna helgen också. Det börjar bli en god vana. Stina och Frans var på besök från Jönköping och vi gjorde precis vad vi ville göra - vilket var behövligt och väldigt roligt.

Lina är borta i veckan. Jag vinkade precis av henne vid dörren då hon styrde bilen mot jobbet och senare flyget mot Stockholm. Gräsänklingslivet är inte så lockande egentligen. Jag är för trött på kvällarna för att göra något - och dessutom förstår jag inte vad jag kan göra nu som jag inte kan göra när jag inte är ensam. Jag ska passa på att gå mycket utan byxor, i vart fall. Och äta grejer som inte hon gillar. Och kolla på vad jag vill på TV.

Men det är min vecka, det. Naken, ätandes bruna bönor framför två avsnitt Buffy - vampyrjägaren. Hur är din vecka?

Snabbt

2012-02-07T10:09:00.002+01:00

Söndagen var nog den bästa på mycket, mycket länge. Jag ska förklara senare. Lördagen var också helskön. Senare.

---
Men idag då. Dålig sömn inatt. Vaknade vid ett och somnade om vid tre. Jag vet, för jag försökte läsa och lyssna mig trött på poddar och vetenskapsnyheter. Sex-sju timmars sömn är ändå bra.

Hade ingen vanlig frukost imorse. Åt en knäckemacka med Keso och ett kokt ägg. Sprang till tåget. Ser bommarna gå ner halvvägs framme. Sprang fortare och hann med.

Satt på Klippans station, frusen och ursugen på kaffe - men hade inte växel till att köpa en kopp på Smörgåskupén. Fick ett SMS av Lina och blev varm. Hade ett samtal om jakt med en elev på bussen och drack en kopp kaffe på lärarrummet. Blev pigg. Hade en efter omständigheterna mycket bra halvplanerad lektion och ska göra om den om fem minuter.

Idag var en skitdag, men den blev bättre. Jävla yin och yan(g?). Jag tror inte på ödet eller balans - men visst är jag med om dåliga och bra dagar. Wunderbar.

2012-02-03T14:47:00.003+01:00

Igår var jag i Malmö på en halvdags kurs om webbplattformar i skolan. Det var lika kul som det låter. Egentligen satt jag mest på tåget. Det var sjukt kallt i Malmö.

Vi har köpt ny bil. Har ännu inte kört den. Hoppas på idag.

Min mobil tog bort allt som hänt efter mitten på oktober häromdagen. Jävligt surt. Appar, bilder, anteckningar, ljudmemo. Bah.

Annars lugnt. Jag tränar inte längre. Frustrerande.

-14 grader imorse.

Såna dagar

2012-01-25T16:05:00.002+01:00

Vissa veckor och vissa dagar är bara så himla gråa. Gårdagen började med en slöja vemod utan egentlig anledning. Inte en sån där bra vemod, eller melankoli, utan dålig sådan. En dålig morgon, kort sagt. Jag kunde inte ens titta in i solen på den klarblå himlen och andas in luften. Det hjälpte mig inte ett dugg. I slutet av dagen mådde jag jättebra. Då hade jag haft bra lektioner, allvarliga samtal, varit på körskoleintroduktion, träffat pappa, ätit kebabpizza och andats in klarblå luft. Det var en dröm som jag vaknade ur, efter att ha sovit i drag, och jag hade inte nackspärr eller snuva.

Idag började likadant. Sen blev det lite sämre, och åter gråare. Det måste vända idag med. Det är inte värt att slösa bort en hel dag på att bara vara ofullständig. Det är inte det - livet är alldeles för skört.

Så - jag ska diska, plocka in tvätt och läsa körteori. Det är något substitut för en vändning sålänge. Trampa vatten.

Birro. #1

2012-01-19T06:59:00.004+01:00

Det finns få personer som jag har så lite till övers för än Marcus Birro. Han är journalist, sportfantast, samhällsengagerad, erkänd poet och mycket duktig skribent. Så än så länge låter han som vi skulle kunna komma överens? Om det inte vore för en detalj. En liiiiten detalj. Birro är en katolsk fundamentalist, som bland annat är övertygad om den kristna gudens, och hans anhängares, rätt att döma folk som går emot bibelns ord. Han är abortmotståndare. Otroligt konservativ. Kristdemokrat i kubik.

Förstår inte varför jag inte skrivit om Birro innan. Inte mången människa skulle bry sig, men det missas lite av vad jag ilsknar till över. Fortsättning följer.

Bristen på information

2012-01-16T15:32:00.004+01:00

Jag hörde att det folk är mest sura på när det gäller att SJ:s tåg inte går riktigt i tid, alls, är inte just förseningarna i sig utan bristen på information. Det är ovetandet, och inte förändringen, som irriterar människor.

Nä, men jag kan ju skriva om jobbet också. För det är ju rysligt ibland.

Blev tillsagd att skriva i en excelfil jääääävlig noggrant, med säkert 12 uppgifter var om 80 olika elever. Får sedan reda på av kollega att det sköts automatiskt, från ett annat ställe.

Får också reda på, idag, att min chef/schemaläggare har flyttat kursstarten på torsdag i Svenska C till imorgon. På en tid som min chef har bokat in mig på möte på annan ort. Jag fick reda på det av en slump och ringde och kollade.

Parafras:
"Har inte du fått reda på det? Det var ju tråkigt. Det skulle du ha fått reda på."

Men då så - allt lugnt. Jag skulle ju ha fått reda på det.

Jävla SJ.

2012-01-10T06:58:00.002+01:00

Jag fick två paket bacon av grannarna igår, i utbyte mot utlån av en gitarrackordbok. Fair trade.

Jag har också skrivit in mig på körskolan, försökt skaffa gymkort samt börjat jobba. Det sistnämnda är redan tärande på sömnen.

Att kunna minnas

2012-01-07T08:46:00.003+01:00

Lina äger en stor svart bok i vilken hon ska anteckna några rader om vad som händer om dagarna. Den sträcker sig över 10 år och innehåller kolumner för både temperatur, vindstyrka och nederbörd (vilket gör den än mer intressant för gamla människor, för de är alltid intresserade av väder. Hobbymetereologer hela bunten). Denna "Dagbok för minnen 2007-2016" var en gåva från hennes mamma och har sporadiskt blivit ifylld sedan starten - med rejäla toppar vid årens början. Början på 2012 är inget undantag. Varje dag hittills har noggrant blivit mätt och utredd på tre-fyra rader, och samtidigt har vi passat på att se efter vad som hänt under dagen de andra åren vi haft boken. Det har varit riktigt roligt.

För vad som när vi skrev i den verkade vara "inget särskilt har hänt idag" är nu, fem år senare, en ovärderlig minneshjälp som ger värme, trygghet och ett slags sammanhang. En samhörighet.

Hör bara på Linas anteckningar här:

"7 januari 2007, Söndag. Åkte till Sense och tränade. Gick sen till HLK och pluggade. Gjorde upp en billig matsedel för 14 dagar."

Jag minns inte denna dagen, men jag minns själva detta. Hur vi var ett halvår gamla studenter som skulle komma igång med träningen samtidigt som vi skulle få pengarna att räcka till. Ungefär som vi nu är ett halvår gamla yrkesverksamma (Lina lite mer, men ett halvår gammal fast anställd i vart fall) som ska komma igång med träningen och få pengarna att räcka till.

Det var liksom inget särskilt som hände, ändå betyder det mer än något annat.

Som nu, t.ex. Igår gick vi en långpromenad i Perstorp, hade korvgrillningspremiär i Klippan samt åt thaimat i Helsingborg. Idag ska vi hålla pannkakslunch och sen ska vi på trerättershockeykväll. På måndag börjar jag jobba igen. Men på något sätt känns det inte lika magkatarrigt när jag har något annat jag ska bokföra, förutom bedömningar, matriser, lektionsplaneringar, muntliga prov och studiesociala förhållanden. Jag har ett eget liv också, utanför jobbet. Det ska jag ta vara på under 2012.

Och jag vill, om fem år igen, kunna kolla tillbaka på det där "ingenting" som vi gjorde just idag och minnas det med värme. Den känslan behöver jag sträva efter.

Just därför börjar jag skriva igen.

Limbo

2011-08-09T14:56:00.003+02:00

Augusti månad sveper förvånansvärt sakta förbi och bringar högsommar. Efter fyra veckor i ett bokmagasin känns det bra att jag missat den regniga försommaren och kommer in i sol och bad och öl och fest i en omvälvande tid av flytt och bröllopsplaner. Fast inte än. Idag är det mellan. Mellan regn och inte regn. Mellan hunger och mättnad. Mellan årstider. Mellan två orter. Mellan att flytta och att packa. Mellan sysselsättningar. Mellan lycka och vemod.

Jag kommer såklart att sakna Jönköping. Jag har bott här största delen av mitt vuxna liv och har lärt mig att älska och känna staden som mitt hem. Men det är ändå inte lika dramatiskt som det var att lämna Skåne för fem år sedan. Det är bara fortsättningen på något annat - mellan födseln och döden där livet är limbo. Ibland platsen, ibland dansen.

Har bättre saker för mig än att sitta här och skriva. Bah.

Ögonblick från våren 2 - ingen kronologisk ordning.

2011-06-22T21:29:00.002+02:00

Det är alltid fint väder på Storäng, om man blickar västerut. Kyligt och klart och dags för korvgrillning.

Var i Globen för första gången i mitt liv. Såg Roger Waters sätta upp The Wall. Kan lika väl bli döv nu.

Ibland är nubbe och knäckemacka inte bara midsommar till, utan en vanlig fredag med främmat.

Min älskade fästmö och min lika älskade svåger. Som ler och långhalm. Eller hur det var inför examensfirandet.

Kära vännerna på von Platensväg har två underbara hundar.

2011-06-22T20:37:00.002+02:00

Inatt drabbades kvarterspizzerian av ett bombdåd. Lina sa att hon vaknade av det, själv sov jag som en stock. När jag skulle gå till jobbet runt kvart över nio var pizzerians fönster som nya igen, och jag hörde att de öppnade som vanligt för lunch. Det är fan företagsamhet om något.

Tionde nikotinfria dagen nu. Jag är noga med att säga "nikotinfria" också, inte bara snusfria, då jag vill poängtera att jag inte har tagit till några nikotinläkemedel över huvud taget. Jag skulle ha gjort det, om bara Willys eller ICA hade haft nikotinplåster de första tre dagarna - men icke. Efter det så var det mest viljestyrka (kombinerat med lättja och en bristande ekonomi) som gjorde att jag höll mig ifrån sånt även efter att jag hade tillgång till det. Jag äter mintchoklad som vore jag gravid, dock.

För att mitt ryggont numer stör min nattsömn uppsökte jag sjukgymnast igår. Jag blev tagen på oerhört allvar, vilket gladde mig. Har alltid haft stort förtroende för den svenska vården men kanske inte alltid upplevt den förtroendeingivande. "Vad tror du själv det är för fel på dig" är bara så... fel. Usch. Nåja. Efter 20 eller så minuter av pratande, sträckande och klämmande gav sjukgymnasten upp. Hon sa att det inte var något som hon kunde ge råd om utan hänvisade mig till en läkare. Det är alltså ingen sträckning eller muskelskada eller vad som, för sådant hade väl hon kunnat hitta, utan något annat. Jag gissar på bråck. Då kan jag skaffa käpp och filthatt med öronlappar. Och fika ännu oftare.

Denikotinistens klagan

2011-06-17T09:20:00.002+02:00

Idag hade det gärna fått vara strandväder, så jag hade kunnat markera en ståndpunkt genom att stanna inne. Istället är det fult, mulet och jag är skittrött. Sen jag la snusen på hyllan har jag inte kunnat gå upp på morgonen ordentligt och jag har om än ännu svårare att sova. Jag sover alltså både dåligt och lite. Det smärtar att säga, och gör mig rysligt irriterad (vilket sammanfattar min vecka), men jag mådde fan bättre av nikotin än jag mår utan. De sa de aldrig på Sluta Snusa-hemsidorna.

För att bli av med all rastlöshet och irritation har jag tränat en hel jävla del i veckan. Jag får bara ondare och ondare i knäna också, varpå jag har bestämt mig för att sitta still idag... om det inte vore för att jag jobbar 8 timmar med att gå väldigt tyst och långsamt och sätta upp böcker.

Jag haltar, är trött och rysligt abstinent. Bra början på helgen, anti-nikotinmaffian!

Om stranden.

2011-06-16T11:42:00.006+02:00

Om sommaren känner jag, de lata dagarnas löften till trots, mer press på mig att göra saker än vad jag gör resten av året. Att ledighet kräver aktivering är jag helt med på - man vill ju inte devolvera bak till manetstadiet på den första soliga junidagen - men få saker är så vilofria som att "ha det gött" på sommaren, och få saker är så förbjudna som att ogilla sommaraktiviteter. Ett exempel, som jag vet är populärt men som jag aldrig har förstått mig på i vuxen ålder, är det mycket jobbiga nöjet att gå till stranden. Missförstå mig rätt - jag gillar att ligga på stranden, och framförallt (eller enbart?) utomlands, men häng med i min tankebana.

Att sola hemma innebär tre saker:

1. Gå ut
2. Ta av dig tröjan
3. Lägg dig ner

Rakt, enkelt och jäkligt gött. Mycket avslappnande sommarnöje. Du kan gå in när du vill å dricka, äta, gå på dass eller bara ta något mer på dig.

Att sola på stranden innebär däremot:

Gå upp en timme tidigare för att förbereda dig på strandhänget
Ta på dig badbyxor till frukost och känn dig fånig
Smörj in dig med solkräm så att köket luktar kokos
Låt krämen torka för att smörja in dig igen - du kan ju inte gå in i skuggan på en strand, heller!
Gå och handla till en matsäck - billig, nyttig och hållbar i värme. Inget som getingar gillar och inget som kladdar.
Bred en matsäck och packa ner den i en sandig strandväska.
Packa ner alla solkrämer också - men i påsar så att de inte läcker!
Fyll fyra 1½-litersflaskor med vatten och stoppa i strandväskan.
Drick 1½ liter vatten innan du åker - du vill ju inte ha solsting!
Rota fram två stora badhanddukar ur garderoben, längst in. Skaka dem inomhus så att fjolårssanden åker ner i alla dina skor och ger dig skav till september.
Packa ner handdukarna i väskan.
Byt till en större väska alt. ta en till för att handdukarna tar sån stor plats.
Rota fram nya batterier till MP3-spelaren/stressladda mobilen - du vill ju inte ha tyst omkring dig när du solar.
Gå noga igenom vilka böcker eller tidningar du inte har läst och ta med minst två. Fundera på att byta väskor igen.
Ta på ett linne som får dina armar att se ut som om du hade MS. Även ofotriktiga sandaler som gör att du går som en reumatiker.
Kolla busstiderna.
Springa ut till bussen som går till stranden om 4 minuter.
Vända hem och hämta kortlek.
Gå på bussen, var svettig och lukta kokos - bli osams om vart det är närmst att gå av.
Framme vid stranden skall en plats letas upp. Den får inte vara för nära någon annan, eller för långt från folk i allmänhet - man är väl ingen skummis!
Du tvingas breda ut handduken i blåstens riktning och be om ursäkt till de framför er för att ni släpper lös (fjolårs)sand i deras glass.
Bli sugen på glass. Gå och handla för 35:-/struten.
Ta av dig tröjan, smörj in dig igen, få sand fastnandes på alla klibbiga ytor.
Drick 75 cl vatten.
Vilja bada, men har glömt handduk att torka sig med, och det blåser för kallt för att lufttorka.
Lägga sig och läsa, men armarna somnar hur du än lägger dig och du får till sist boken eller tidningen i huvudet - om du ens kan läsa för solen och blåsten.
Drick mer vatten. Ät en torr knäckemacka. Bli törstig och drick mer vatten.
Lyssna på musik eller ringa nån - men barnaskratten och -skriken överröstar alla former av mänskliga kulturuttryck. Måsarna är högljuddast. Dessutom fick du fel batterier med dig.
Spela kort? Nä. För tråkigt. Dessutom är du redan för irriterad för mänsklig interaktion.
Drick mer vatten. Det har hunnit bli ljummet.
Bli väldigt irriterad på allt.
Bli kissnödig av allt vattendrickande och hittar ingen offentlig toalett.
Bli hungrig - du inte har ätit ordentligt för du har varit upptagen med att planera inför strandbesöket.
Kolla busstiderna hem.
Skyndsamt knyckla ner allt i slumpmässig ordning, spring till bussen.
Missa biljettens utgångstid med 10 minuter och betala fullpris än en gång.
Skäms för din dåliga planering och att 40 minuter på stranden kostade dig 240 spänn och dubbelt så lång tid att förbereda dig på.

Därför hatar jag pressen av att behöva gilla att åka till stranden. Urk.

Stranden utomlands? Stor skillnad. Där är du full och maten är billig. Älskvärt!

Cold turkey

2011-06-15T14:04:00.004+02:00

I söndags kväll tog jag en snus. Sedan dess - ingen. Jag har konstant kli i alla lemmar och svårt att både sova och koncentrera mig. Vad jag inte förstår, är att snus ju ska vara det som får mig att må dåligt, medan slutsatsen jag drar är tvärtom. Jag mådde bättre när jag snusade än nu. Jag har inte ens tagit något nikotinläkemedel. Borde jag inte må tiptop utan gift i blodet?

Jag har försökt att överkompensera genom att söka oerhörda mängder jobb, men det slutade med att jag sökte jobb som jag varken vill ha eller är behörig till. Så jag ångrade det. Jag har börjat träna, men har väldigt ont i knäna idag efter att ha sprungit en hel mil (!) igår och bör nog inte göra något idag. Synd, för det hjälpte verkligen mot suget. Jag har också gjort "det vanliga", alltså städa, tvätta, etc., saker som inte kräver någon planering utan bara håller mig sysselsatt. Kolla på TV funkar inte - jag måste aktivera mig. Men hur?

Jag har läst på otaliga självhjälpshemsidor, några sponsrade av EU, några av Socialstyrelsen, och några fristående, och alla betonar att göra saker som man gillar att göra samt att äta ordentligt, att det kan vara nycklar till att sluta. Trots detta får jag oerhört dåligt samvete när jag sätter mig och försöker spela lite datorspel och äta en bit choklad, så jag slutar oerhört tvärt och går ett varv i lägenheten och skriker in i en kudde. Varför får jag ångest av att göra något som jag gillar att göra, som är harmlöst och som kan hjälpa mig att sluta snusa? Bah. Jävla liv, säger jag.

Jag gjorde en to-do-list för veckan. Det sista ströks över idag, utom att gå till AMS, men där vägrar jag att sitta i två timmars kö med abstinens nog att ha antingen lägga mig och gråta eller ha ihjäl folket framför mig. Inget av det kommer att korta ner min kötid. Funderar på att sticka dit i alla fall. Behöver nog lite motion idag med.

Ögonblick från våren - ingen kronologisk ordning.

2011-06-15T10:50:00.003+02:00

Jag joggade runt Munksjön en kväll och blev ledsen att behöva lämna detta vackra.

Vi kollade på Eurovision Song Contest och gjorde egna poänglistor och lekte jury.

Min sista sittning blev inställd. Jag grillade gädda med några vänner i Hälsoparken och gick på kåren istället.

På min examensdag och -fest fick jag mer presenter än jag hade väntat mig och förtjänade. Jag blev väldigt glad.

Jag fick lov att leka litet med en söt och väluppfostrad hund.

2011-06-08T14:40:00.002+02:00

Jäklar vad mycket som har hänt. Det är för mycket för att ens tänka på, och än mindre skriva om och dela med mig av. Vad jag kan säga är att jag har haft min sista grej på skolan nånsin nu. Ett D-uppsatsseminarium som väl gick sådär. Det är inte att tänka på nu. För mycket skit i vägen. Sen har jag fått ett par rysligt fina skor i examenspresent av svärföräldrar och andra. Jag blev jätteglad.

Nån gång i sommar ska jag ta tag i och kartlägga livet. Inte för någon annans skull än min egen. Tänk om jag inte minns något om vad jag gjort och inte kan få åtnjuta... ja, minnen.

Surt.

Alltid är det nåt.

2011-05-18T13:05:00.002+02:00

Handledningen igår var rysligt givande, och jag hoppas att den imorgon ska ge mig sinnesro också. Det mesta som pågår i huvudet är uppsatsen nu. Och ja, flytten. Och bröllopet. Och körkortet. Och jobbet. Och EP:n Uschiamig.

Alltid är det nåt. Det är fullt med SPJ-grejer i veckorna men det blir nog inget med det. Idag t.ex. har jag inte tid. Tisdag nästa vecka jobbar jag. Onsdag nästa vecka har jag nog inte heller tid, för då ska jag förbereda min uppsats. Eller ska jag ta mig tid? Hade varit riktigt roligt. Ska se om där finns biljetter kvar.

Alltid nåt. Suck. Suck!

Stop!

2011-05-12T13:20:00.000+02:00

Jag vet nu vad det innebär att få ett hjärnstopp. I tre timmar har jag suttit och råstirrat på min uppsats på en 50''-skärm och försökt få bokstäver och meningar att gå ihop. Jag har inte bytt sida, jag har suddat ut säkert 2000 tecken och jag är tillbaka på ruta ett. Jag har inte den blekaste aning om hur fan jag ska fortsätta. Gah!

Sol inne, inte ute.

2011-05-11T09:18:00.003+02:00

Har fått ihop nära två sidor analys av Fallout: New Vegas och har inte riktigt nått dit jag vill. Jag tänkte hoppa över till ett annat spel så länge, men tydligen kan inte Steam erbjuda mig nedladdningar på över 3mbit/s så det lär ta någon timme till att ladda hem GTAIV. Jag köpte det. Just det. Lagligt. Den crackade versionen som finns ute är jäkligt instabil.

Vad ska man egentligen göra av sin framtid? Var fan ligger den nånstans?

Ingen sol idag heller.

2011-05-10T14:28:00.001+02:00

Äntligen har jag kommit igång med uppsatsens analysdel. Några veckor för sent, men vafan. Nåt ska man ha.

Omständigheter gör att jag om ett halvår kanske bor i Perstorp. Sjukt. Säg det till 20-åriga mig och se om hur dåligt jag mår. 25-åriga jag tycker det känns vettigt.

Det hade varit så skönt att vila en stund.

2011-05-09T13:30:00.003+02:00

Tiden går aldrig. Jag tror att det är en lögn, eller ett riktigt bra talesätt. Det är ju vi som rör oss genom tiden som inger illusionen av att tiden går. Att jag inte har tänkt på det innan. Då kanske jag inte skulle haft så bråttom, och ångesten av att inte hinna med allt hade slutat falla på mina axlar, utan på tiden självt på grund av sin orörlighet. Det hade varit så skönt att vila en stund men jag hinner inte. Jag har alltid något att göra även om det är att sova eller sitta i en stol i en trädgård i solskenet. Jag rör mig i en annan hastighet genom tiden då. Inte som nu, när jag har ytterligare 40 sidor D-uppsats att skriva.

Söndag!

2011-05-08T15:22:00.001+02:00

Helger är inte riktigt helger längre. De innebär inte nödvändigtvis mer vila och rekreation än veckodagarna. Igår satt jag i fyra-fem timmar och skrev på min uppsats när Lina var ute med sina vänner och solade. På kvällen fick jag också en liten dos av umgänge, vilket var precis vad jag behövde.

Och idag är det söndag på riktigt, fast det känns som en lördag. Jag pallar inte veckodagarna längre. De passar inte mig just nu.

Jag har sökt jobb idag med. Hoppas jag får något.

Söndag?

2011-05-05T21:13:00.003+02:00

Efter att ha sett Roger Waters sätta upp The Wall 2011 behöver jag inte se någon konsert mer, någonsin. Han lyckas göra en trettio år gammal idé (eller tjugo, om man räknar från Berlinkonserten) dagsaktuell utan att det känns krystat någonstans utan bara så jäkla rätt. Alienation är väl ett allmänmänskligt tema. Men ändå; att varenda textrad i varenda låt likaväl kunde vara skriven i år och uppförd för första gången är så jävla starkt. Det var värt varenda krona och jag hade inte tvekat att göra om det.

Bussen hem tog fyra å en halv timme, och nu äter vi ljummen pizza och tar igen veckans missade TV-serier. Det är något med långa bussresor, TV-kvällar och hämtmat som flera gånger har lurat mig att det idag är söndag. Det säger något fint om vår vardag, tycker jag.

Min uppsats går det sämre med. Läste en bok på bussen, antecknade fyra sidor. På 250 sidor text. Waste of time, eh? Fast hur kan man veta det innan man börjar. Nåväl. Imorgon ska jag ta tag i att lägga upp min studie samt sammanställa teoretisk och historisk bakgrund så att jag på måndag kan dyka rakt ner i forskningsobjekten. Ska bara hitta några bra först. Fallout 3 kanske?

2011-04-29T10:39:00.003+02:00

Efter en fantastiskt avkopplande och härlig påsk möttes jag av sena kvällar och ensamma nätter i mina försök att ta igen uppsatsskrivandet som uteblev. Jag är ganska nöjd med vad jag gjort än så länge.

Denna helgen ska bli precis lika rolig, och lika lat. Likaså onsdag och torsdag nästa vecka.

När fanken ska jag hinna skriva den där jäkla uppsatsen?

---
PS. Calypso är ett roligt ord. Och en rolig musik.

Jaså?

2011-04-21T15:29:00.003+02:00

Ny design som ser ut lite sisådär och ett nytt intresse för att blogga igen. Det går lite bättre nu med just det. Är nog ett gott tecken.

Påsken hägrar och en ledighet fylld av ångest att inte hinna med saker för att jag inte har pluggdagar. Älskar't.

Om skrivstil

2011-04-19T20:48:00.003+02:00

Att skriva skrivstil påminner mig om tre saker:

- Hur ful handstil jag har
- Hur onödigt det är att kunna
- Hur mina låg- och mellanstadiedagar såg ut.

Det första är inget att tala om; jag använder mig numera av blockbokstäver om jag skriver på en whiteboard (för tydlighetens skull - det uppskattas!), och i mina anteckningar skiter jag blanka fan i hur det ser ut. Jag kan tyda min egen handstil, och de är bara mina. Utifrån den andra punkten förkunnar jag att jag aldrig kommer att lära ut eller försvara konsten att fylla de fyra strecken i glosboken korrekt då det finns viktigare saker att stoppa i svenskundervisningen. Den tredje punkten är minnen på gott och ont, och den är bara min egen. Så får det också förbli.

2011-03-21T16:25:00.002+01:00

I helgen fick jag träffa några av mina bästa vänner och samtidigt fira Lina in i ålderdomen. Så jäääävla roligt!

Igår fick jag sota för det, men hade en toppendag med promenad, pizza och TV-seriemaraton. Livets goda och glada dagar.

Idag tatuerade jag mig för första gången på tio år. Jag kommer får sota för det också närmsta veckan, känns det som. Det ömmar gött, det.

Uppehåll

2011-03-15T17:57:00.002+01:00

Om till och med Tobbas kan få ihop några lättlästa, hyfsat välskrivna rader på en blogg, kan väl jag också. Jag har bara inte så mycket att skriva om som jag känner för att dela med mig av eller ens få ut. Det liksom är... ja, det bara är just nu. Och så får det kanske vara ibland.

Det är inte det att det inte händer saker som är roliga, eller som jag blir arg över, eller som jag funderar på, men det är så att jag inte riktigt vill få ut det som förr. Just nu har jag inget behov av just den sortens skrivande, och jag får mest ångest när jag "bör" och "ska" och så. Jag känner att mina tankar är något som jag redan känner till ganska bra nu, och behöver bara säga det rakt ut.

Jag pausar med detta ett tag. Uttalat. Uppehåll.

2011-03-03T17:28:00.002+01:00

Jag har den senaste veckan haft ont i ryggen. Såpass ont att jag har haft svårt att sova, röra på mig och har till och med skippat jobbet. Idag är det inte mycket bättre, men jag har i vart fall vant mig vid det. Jag biter dessutom ihop för jag har körlektion om en timme. I mörker. Gulp.

---

Andra nyheter är att The Mary Cox ska skriva ett kontrakt snart. Tror vi. Så om någon månad hörs vi på Spotify och iTunes. Tror vi. Jag saknar att spela med Cox så oerhört mycket. Det skär i mig.

---

Sen inget annat. Jo, vi äter hämtmat idag. Hurra!

Hurra!

2011-03-02T18:27:00.000+01:00

Inlägg nummer 500 kommer naturligtvis inte att handla om något annat än att det är just det femhundrade inlägget. Hurra för bloggen!

2011-03-01T07:27:00.003+01:00

Mitt paper landade till slut på 7 sidor och blev inlämnat i söndags. Dispens.

Jag har ont i ryggen. Kan vara en sträckning, kan vara en inflammation. Mest beror det på att jag 1) sitter alldeles för mycket och 2) är otränad. 3) kan vara att jag är alldeles för spänd.

Näst sista programkursen börjar idag. Jag är likgiltig.

2011-02-24T15:12:00.001+01:00

Gah! Har skrivit en och en halv sida på mitt paper när det är en 5-sidesgräns som gäller. Gah!

Bara skriva lite

2011-02-23T16:39:00.003+01:00

Jag vill försöka återgå till att bara skriva lite. Jag har varit dålig på det och känner att jag saknar att spilla ut mitt innersta och mina göranden på nätet. Bara skriva lite.

Idag ska jag på bio och middag. Egentligen borde jag vara hemma och skriva på ett paper som jag är ca 15% klar med. Den ska vara inne på fredag. Hugaligen. Jag får jobba som fan inatt och imorgon istället. Sen är det pengautdelning på fredag.

Om körkortet, att (inte) göra saker samtidigt och att lära av glädje

2011-02-15T12:35:00.003+01:00

På helt frivillig basis pallrade jag mig till biblioteket tidigt idag. Jag hade alldeles för mycket att göra för att plugga hemma, då jag på senare tid inte riktigt har hittat flytet när jag suttit och försökt skriva och läsa framför en 50''-plasmaskärm, helt avskuren från andra människor fast med tonvis med hemarbete och andra sysslor som tar upp tiden och sinnet. Det funkar så mycket bättre för mig att ta med mig en sportbag full med böcker till en öppen plats full av människor, leta upp ett skrymsle lagom avskilt men ändå såpass nära andra så att jag inte ska börja surfa runt, ringa, spela spel eller harva luftgitarr, och börja skriva på en att-göra-lista. Att-göra-listor är ett knep jag ofta använder mig av för att kompensera för min bristande organisationförmåga, en egenskap jag ofta får sota för i både sociala och personliga sammanhang. Om jag inte gör en lista, vill säga.

Att ha många bollar i luften är lustigt uttryck. Oftast har du bara en boll i luften samtidigt, och när du ska göra något annat lägger du ner den bollen och tar upp en annan, ibland simultant. Jag sitter sällan och skriver på två arbeten samtidigt, utan växlar mellan fönster på datorskärmen, mellan böcker på bordet, mellan flikar i webbläsaren, ibland flera gånger per minut. Men samtidigt vill jag inte säga. Att köra bil är, däremot, att göra flera saker samtidigt. Fötter, armar, blick, huvud; hela kroppen är med, inte minst hjärnan. Lite som att spela gitarr. Jag minns hur otroligt lång tid det tog för mig att sätta de där första ackorden på rutin, men när jag väl gjorde det satt de där för alltid. Lite som att cykla. Det lärde Lina mig när jag var 17. Varför jag inte gjort det innan? Tja. Varför har jag inte kört bil innan? Tja. Det är "fundera på"-frågor.

Jag är bra på att få allt att gå ihop till slut. Har jag tre uppgifter i skolan, styrelser och nämnder som jag sitter i, ett socialt liv, ett privatliv, planering för födelsedagar, fester, resor, ja, allt på samma vecka, då får jag det att gå ihop till slut. Då har jag inte flera bollar i luften samtidigt, utan lägger ner en boll tillfälligt för att ta upp en annan och till slut är jag färdiglekt med mina bollar. Hehe. "Leka med mina bollar". Nåväl. Att köra bil är inte samma sak. Det kan vara därför jag har svårt för det att gå ihop. Lina säger till mig hela tiden, gång på gång, att att försöka se något roligt med bilkörningen också. Det är ett bra råd. Jag klarade cykla när jag slutade skämmas för att jag inte kunde. Jag klarade gitarrspelet när jag ville lära mig en favoritlåt eller göra egen musik. När det slutade vara jobbigt och under press och när det började kännas lättsamt; när jag lärde mig under roliga former. Nu är körkortet något som vi själva bekostar, eller rättare sagt Lina, till största delen, och den pressen är svår att bli av med. Strax över 20.000:- är svårt att se som "något roligt", speciellt när det är hur bra jag kan det som avgör hur mycket pengar vi behöver lägga.

Annars är det bra.

Körkort

2011-02-07T12:22:00.002+01:00

Om en och en halv timme börjar min första körlektion. Jag är ganska nervös. Tänk om jag hade övningskört sen jag var 16 och tagit körkort när jag var 18 som alla andra? Så mycket lättare det hade varit. Jag hade sluppit lägga tid och pengar på det nu, när pengarna och tiden är som knappast, och istället börja spara ihop till ett boende, en semester, en ny bas, eller vad som. Och tiden hade kunnat läggas på att plugga, söka jobb, hälsa på familj och vänner. Det är liksom inte meningen att studiebidraget ska gå till att ta körkort. Det finns inte medräknat där.

Bah.

Den hisnande framtid är vår

2011-02-02T14:13:00.003+01:00

Jag är inte mycket för stor och djup skönlitteratur, eller, "klassikerna". Då och då tvingas jag att läsa en och annan i skolan, vilket i och för sig inte kan vara rent dåligt (all läsning är i grund och botten god läsning, tycker jag) men som inte heller ger mig särskilt mycket. De stora frågorna, det allmänmänskliga, det för evigt varande; det säger mig nära nog ingenting. Visst blir jag berörd av dem, och visst sätter sig vissa saker i medvetandet, men ärligt talat har jag nog själv kommit förbi det som böckerna vill berätta, eller så är jag inte där än.

Som Mot fyren av Virginia Woolf. Ett stycke mästerlig symbolik med massvis av lager, både känslomässigt, relationsmässigt och politiskt, vars tankar är mycket före sin tid i synen på HBTQ-personer och feminism och normbrott. Ändå fastnar jag inte för det; det där har jag redan funderat på. Länge och mycket. Det jag fastnade för var hur mycket av det man tänker och känner som man egentligen säger (i och med de många, maffiga och storslagna monologerna som utgör väldigt mycket av romanen).

När jag och Lina åker bil ihop, till och från Skåne, då pratar vi mycket. Då pratar vi nästan som bäst. Två timmar ensamma med inget annat att göra mer än att resa, prata, umgås och vara öppna. Hon sade något bra sist, om att det är skönt att bara säga saker ibland för att ha dem sagda, att höra hur de låter på något annat ställe än bara i huvudet. Saker man funderar på, stora som små. Vi pratade om framtiden. Den snara och den långt framme. Att prata om saker kan göra dem mindre läskiga också, istället för att bara ligga och pyra som något som kliar hjärna och ångest och sömn, och bara försöka få sätta ord på det. De stora sakerna såväl som de små. Lång historia kort, så tror jag att det är nyttigt att tänka på vad det är man inte säger, som man bara tänker på, för att få dela det med någon och höra själv hur det låter. Att få respons. Ingen människa är en ö, och om man är det, är man i vart fall inte mer än en kokosnötsradio bort från närmsta ö.

Jag tror det är därför inte de stora romanerna tilltalar mig nåt väldigt. Jag gillar de små sakerna. Som att framtiden inte blir lika läskig när man pratar om den. De små sakerna som man hänger upp det stora för. Hurra för vardagen, hurra för det lilla; hurra för samtalet. Och Lina, då.

En helt korrekt självbild

2011-01-27T09:10:00.003+01:00

I måndags började jag min sista termin på HLK. I vart fall min sista programtermin, jag vet inte riktigt hur det blir framöver. Att jag ska plugga mer i mitt liv är självklart; ett part masters och kanske till slut en doktorstitel ligger inte långt borta. Jag är kanske inte ödmjukast i världen, men inte heller någon skryter om saker som jag inte är otroligt stolt över, och ofta rör inte det mig själv. Jag vet att jag är smart och ambitiös nog att bli forskare, något annat vore synd för både mig och, faktiskt och helt ärligt, den disciplin som jag vill forska i.

Den kände paleontologen Stephen Jay Gould sade en gång:

I am somehow less interested in the weight and convolutions of Einstein’s brain than in the near certainty that people of equal talent have lived and died in cotton fields and sweatshops.

Alltså, att folk med ett intellekt som Einstein, som skulle kunna bidra med lika mycket eller mer för mänsklighetens bästa, sitter instängda i fabriker och arbetar ihjäl sig på odlingar. Inte för att jag är lika smart som Einstein, eller är slav på något sätt, men det ligger något i att inte låta sin talang gå mänskligheten och sig själv till spillo. Jag är inte blyg när det gäller att påpeka att jag tillhör Sveriges 1% mest intelligenta. Det borde väl betyda något? Inte heller är jag blyg att erkänna att jag lika mycket tror att jag och mitt livsverk kommer att komma mänskligheten till gagn lika mycket som att jag själv får något ut av det. Att jag är självgod? Nej. Jag vet mina brister likväl som de flesta andra. Jag är inte blind för vad jag inte klarar, men heller inte hämmad av att inse att jag faktiskt är bra. Jag har precis så mycket självdistans som man bör ha. Hybris? Nej, inte det heller. Jag har inte åstadkommit så mycket än. Men nån gång. Christian Nilsson, Ph. D.

---

För övrigt mår jag sämre varje dag för att jag snart lämnar högskolan, egentligen bara av en enda anledning; osäkerheten. Hugaligen.

Min svärfar

2011-01-19T11:35:00.004+01:00

Svärfar var på radio igår, och som jag njöt hela dagen. Ungefär som jag tror att han gjorde hela veckan. Nåväl, jag spela in filen, konverterade den, klippte den och laddade upp den här, för nedladdning. Tror det är en gräns på typ 15 pers per fil, men så många läser nog inte bloggen så den lär ligga uppe ett tag.

Undrar om jag, om 30 år, blir uppringd av P4:s motsvarighet och blir intervjuad på väg till jobbet innan de spelar min kulthit? Livet är orättvist. Inte att säga att jag inte är stolt, imponerad och glad, nej, nej... men ändå. Om jag inte respekterade Bosse kunde jag frågat om inte talang borde gå före. Nu respekterar jag även min svärmor, sambo och svåger, så där blir det ju 3-1. Jag håller nog tyst om den saken och låter svaerfahr bada i berömmelsens glans än en gång, utan vare sig avund eller annat utan enbart med beundran.

I vart fall; fantastiskt jäkla roligt att Bo & Holger lever kvar! Så länge jag har vettet i behåll skall även jag se till att pusha för en comeback på Parkfesten. Det hade varit värt riksmedia.

Böcker

2011-01-17T10:51:00.002+01:00

Jag har nyss suttit och granskat en uppsats som jag ska opponera på i veckan. Det är alltid roligt att få ta del av vad andra har kommit fram till och hur de har gjort det. När jag läste uppsatsen, en välskriven och intressant sådan, som handlar om Kafka slår det mig att jag nog aldrig har läst något av honom, bara om honom. Det slår mig också, sekunderna efter, att jag har missat jättemånga böcker och författare i litteraturkanon. Hur kan jag bli lärare i svenska när jag inte har ett genuint intresse för "klassikerna"? De brukar inte säga mig så jäkla mycket. Det gjorde de nog en gång, när jag var yngre och fortfarande funderade på "de stora frågorna" på en ganska loj nivå, när jag hade tonårsångest och adolescensintellekt. Fast det är klart; jag gillar att fundera på sånt fortfarande och läser om det också. Coupland är ett ypperligt exempel på en författare som skriver om sådana saker, men på ett sätt som inte är så pretentiöst. Nåväl, i nästa kurs ska jag läsa Plath, Wolf och Camus, så jag lär bli bildad.

Nu ska jag öppna mina körskoleböcker och sitta med dem ett par timmar. En annan sorts lektyr.

Nya bloggen

2011-01-13T13:53:00.002+01:00

Jag har en ny blogg. Där debatterar jag allt som jag inte vill ska ta plats här. Lina påpekade angående mina jätteinlägg om pseudovetenskap och politik är... ja, "man orkar fan inte läsa allt det där". Så allt det är flyttat till Tusen Skägg, medan jag här fortfarande skall skriva om vardagen. Allt det där sköna vardagliga.

Att ha två bloggar känns jävligt pretto, men jag tar det.

2011-01-12T12:34:00.002+01:00

Ramsor av allehanda slag hittar du nu här. Där handlar det om politik, vetenskap, filosofi, kultur och allt annat. Här skriver jag fortfarande om mig och mitt. Vardag. Hihi!

Om en annan blogg och att sätta betyg

2011-01-12T07:31:00.003+01:00

Jag har funderingar på att starta en parallell blogg, som är något mer offentlig än den här, och låta "En tvåa på Torpa" (vars namn jag är omåttligt stolt över) vara ett sätt att kommunicera med mina närmsta med. Jag behöver någonstans att skriva av mig över vad jag gjort, vad som hänt och vad som känns, men också någonstans där strukturerade, humoristiska och allvarliga inlägg rörande politik, vetenskap, nyhetsflödet och kulturen kan få den plats och det språk som de förtjänar. Klart, har jag knappt ork att ta fem minuter från en dag som består av att vara hemma och städa till att berätta på nätet att jag gjort detsamma bäddar väl inte för att jag kan hålla två bloggar i livet. Nåväl.

Jag läste att Sveriges politiker tycker att elever ska få överklaga sina slutbetyg från nian och kursbetyg i gymnasiet. En idé som är på tok för sen och välkommen av i vart fall mig; här om någonstans sätts väl elevernas SO-kunskaper på prov när de ska förbereda ett fall för en civilrättslig prövning. Hihi! Nä, men allvar. Det är nog bra. Det kan sätta press på skolledare att fixa fortbildningar och utbildningar i betygssättning & bedömning och tolkning av styrdokumenten, och engagera elever (och föräldrar!) i produkten av skolgången; att kunna visa sina kunskaper svart på vitt.

Tecken och töcken

2011-01-08T10:43:00.002+01:00

Vissa morgnar är rysligt sköna. Som denna! Andra morgnar är helt åt helskotta. Som den igår var, i vart fall lite grand.

Jag kan bli onormalt glad av att se årstider skifta, eller i vart fall tro att de skiftar. När löven gulnar är mitt favorittecken, tätt följt av första vårdaggen eller fågelkvittret någon gång i februari. Första snön är ju självklart roligt, liksom första kvällen du kan vara ute utan jacka. När jag för en timme sen begav mig ut för att handla frallor tyckte jag mig se det första riktiga töandet. Det var inte halt någonstans på trottoaren och termometern ligger stadigt runt +0.5 grader. Det vita täcke som tyngt ner grenarna på träd och buskar och gjort dem sådär julkortsvackra i någon vecka är bortsmält och blottar brungråa, döda kvistar som fortfarande håller fast vi höstens sista torkade löv, och som snart kommer att besittas av hundratals små domherrar. Jag tog ett djupt andetag, och luften gjorde inte ont i lungorna. Den kändes varm och blöt och frisk, som om man stiger ut ur ett sovrum man haft feber i. Om jag tolkar tecknen rätt, kommer det att frysa på igen snart. Men det är ändå en bra dag, hittills.

Kaos

2011-01-07T14:35:00.003+01:00

Att kaos enbart skulle vara oordning är nog en feltolkning av begreppet. För mig innebär det att det inte finns någon förutbestämd ordning utan enbart oändliga kedjor av orsak och verkan som fungerar var för sig utan att ta hänsyn till varandra, vilket faktiskt kan slumpa sig i att allt är i ordning, fast än det råder under kaos. Att säga "Ditt rum ser kaotiskt ut" är därför fel då det definitivt finns en orsak till det (förmodligen att där är stökigt) och "Mitt liv är kaos" skulle jag tolka som något ganska alldagligt och ta med en axelryckning; "Jaså, din gång på det sälla jordelivet lyder inte under ödesbestämdhet? No shit".

Jag har nio lån från högskolebiblioteket och en uppsats som nästan är klar att läggas upp. Jag har två maskiner tvättade kläder som måste hängas in. Det är 17 grader kallt i min lägenhet. Det finns en orsak till all denna verkan (jag läser mycket; jag tvättade för någon dag sedan; hyresvärden är snål). Vad som fattas är en lösning, en orsak som har som verkan att ordningen tar överhanden över oordningen. Jag måste alltså få ordning på livet i stort just nu, kaos eller inte. En kanna kaffe till hade inte suttit fel, och får därför bli lösningen.

Nyårslöften

2011-01-07T09:34:00.003+01:00

Jag har inga direkta nyårslöften i år, av den anledningen att de löften som jag avger och verkligen håller är för viktiga för att bara ha som nyårslöfte. Jag har tidigare sagt saker som börja träna, äta bättre, vara lyckligare, vara lyhördare, etc., och en del känns så torftiga att ha som nyårslöfte; en del kan jag inte ens påverka särskilt mycket själv (t.ex. "få ett skivkontrakt", som jag bröt omgående genom att inte få ett).

I år har jag istället bestämt mig för att jag någon gång ska sluta snusa. Det är något jag kommer att sakna och i skrivande stund är jag inte jättenällad över det, men det ska fan göras. Tanken på att slippa bli ett neurotiskt vrak när dosan är tom känns lockande. Vidare ska jag ha skrivit och kört upp innan året är slut. Jag ska också återuppta min löpträning så fort det töar runt Munksjön samt fortsätta mitt gymmande minst två dagar i veckan för att komma i och hålla mig i form. Återigen; inga nyårslöften, utan mer av långvarig livsstilsförändringskaraktär.

Sen ska jag få skivkontrakt också, såklart. Som alltid.

IKEA och uppsatsstress

2011-01-05T09:39:00.002+01:00

Det nya året har faktiskt inletts väldigt bra. Vanligtvis inleds alltid nya år med en dip, som långsamt kliver uppåt och får en peak i slutet på juni för att sedan dippa fram till början på december, då det går upp igen. Kommer året nu att dippa fram till juni, som blir årslägsta?

Jag och Lina skulle storstäda i söndags, och efter två föreliggande dagars partajande in på morgonen var det minst sagt sura miner från oss båda. Till slut bestämde sig Lina för att diska och jag för att torka. Det ena ledde till det andra, och vem av oss som än sa "ska vi inte ta in den där bokhyllan till sovrummet istället?" var dels ett geni och dels bakfyllegalen. Den där bokhyllan innehöll alla köksmaskiner, alla kryddor, alla kokböcker och alla prydnader som fanns i köket, och vart skulle ni brödrosten, dragonen, 101 Drinkar och den där lilla bronstomten ta vägen nu när bokhyllan faktiskt innehöll böcker, i ett annat rum? Det går såklart inte. Kosan styrdes mot IKEA och tomhänta gick vi därifrån för att återvända till detta imperium byggt på naziguld redan dagen efter. Notan hamnade då på 1800 kronor (som ändå var väl tilltaget) och vi hade en fantastiskt trevlig stund där, något som i princip aldrig händer. Är det nåt jag förknippar IKEA med är det, förutom nazister, klibbig ångest och andnöd. På väg ut från affär'n finns det bästa; ett människozoo mitt under matning. en korvätarnas parad, en kakafoni över misslyckade svullon och fläskkött stoppat i tarm (?). Jag fnös, skrattade för mig själv och mindes sedan att jag själv antagligen kommer att bli ett misslyckat svullo som kränger 5-kronorskorv på IKEA efter att ha köat i 45 minuter för att handla fyra hundrapack värmeljus och en skohyllan Ångström halv åtta vilken jävla veckodag som helst. När det slog mig rös jag och tittade ner i marken ända fram till bilen.

Idag och igår har jag då borrat hål i alla köksväggar för att få upp hyllor. När Lina kommer hem säger hon "Det är snett" och jag förklarar att det inte är det utan det bara ser ut som det för att golvet och taket inte är riktigt raka, och får ändå ta ner skiten och göra om det. Så klart. Jag dör lite hur lite jag har hunnit med uppsatsen nu. Igår satt jag mellan 22-01 och fick gjort en hel del; bra tider att plugga på, ärligt talat. Men idag, då jag hade tvättid 07.00, är jag nära nog död. Förutom att borra upp mer saker, skruva ihop två bokhyllor, åka in till A6 eller stan och handla, göra soppa, skala räkor, tvätta, dammsuga och moppa ska jag också jobba med uppsatsen. Men det får bli imorgon. Nä just det. Torsdag till söndag har vi besök och det är otrevligt att plugga när man har folk över. Fredag då, kan jag sitta hela dagen. Den ska vara klar å inne på tisdag eller måndag.

Fan vad ostadig skribent jag är. Måste gå en kurs.

Bestyr

2010-12-22T11:32:00.002+01:00

Jag sitter nu i en måttligt iordningställd lägenhet och är på den fronten redo att fira (sekulär) jul. På några punkter är jag fortfarande kort och just nu önskar jag att Lina vore hemma så att det blev lite fart och struktur på förberedelserna, men då hon försörjer detta hushåll är jag lämnad till mig själv att klura ut hur bäst hemmet som är vårat rustas inför helgerna. Vad ska skuras? Vad ska packas? Vad ska lämnas? Vad är tidsslöseri och var är effektivitet? Att lämna ut personliga uppgifter på Internet, som detta är en förlängning av, räknas nog som icke nödvändigt, varför jag håller mig så kort som så här. God jul!

2010-12-21T12:31:00.002+01:00

Förra veckan jobbade jag som ett djur och de två nätter som hittills har förflutit nu i veckan har jag sovit oerhört dåligt på, så jag är trött i kvadrat. Inte som Lina; hon var på jobbet i elva timmar igår. Stackar'n.

Idag fick jag en julklapp av HLK:s VD. Vi hade bokat in ett möte. Jag hade klätt mig i min finaste skjorta, blazer och byxor, fixat håret och tagit parfym, och gick mot skolan i god tid. Väl framme i personalrummet möttes jag av VD:s sekreterare med ett glatt men överraskat "Hej" och "just ja, det var idag!", varpå hon rusade förväg till VD för att meddela min ankomst. Jag gick efter något långsamt för att ge försprång för eventuella festligheter, samtal och ceremonier, men jag fick ett brytt handslag, ett hastigt "tack för året" och en överdimensionerad julklapp, allt över på 1½ minut. Lite antiklimax, men vafan. Jag log, vände och gick nerför trappan till entréplan och pregade ner klappen i ryggsäcken. Den krossade några böcker. Så stor var den. Jag gick till stan för att köpa teoriböcker till körkortet och stannade också vid delikatessbutikerna som hade öppnat, blev hungrig, och gick hem. Hittills hemma har jag skickat in låtar till två skivbolag, försökt att diska samt suttit still och frusit häcken av mig.

Jag hade några timmar över igår.

2010-12-17T08:09:00.003+01:00

Igår hade jag några timmar att slå ihjäl mellan uppsatsarbete och middag med sektionsstyrelsen. Jag var alltså "ledig" mellan 15.00 och 19.00, och jag hade kunnat gå hem och lira gitarr, ta en fika med en vän, läsa en spännande bok, eller bara sitta och vara en stund. Jag smet in på biblioteket istället, och jobbade i tre timmar, för att jag inte hade något bättre för mig. När jag träffade kollegor i fikarummet, förvånade över att jag var där och jobbade på en dag som jag inte är schemalags på, påtalade jag detta och tillade med en glimt i ögat: "ganska sorgligt, eller hur?". När de hade nickat lite jakande och småleende till min självironiska gliring gick jag från fikarummet och jobbade lite till, tills det slog mig hur rätt jag hade varpå jag kände mig ledsen, smutsig och snuvad på min ungdom och min fritid. Jag vände på klacken och lämnade jobbet bakom mig.

Jag ska jobba idag, också. Den delen av mig hatar jag.

2010-12-16T08:36:00.002+01:00

I en hockeymatch i brittiska ligan tidigare i år, i april, utdelades inte mindre än 263 utvisningsminuter efter ett större slagsmål. Älskar den sporten.

2010-12-15T07:49:00.002+01:00

På de två veckor som gått sedan jag sist fläkte ut mig på internet har jag hunnit fylla 25. Framförallt har jag hunnit fira att jag fyllt 25. Det var rysligt kul.

Av många anledningar ska jag inte blotta mig något mer rent skriftligt idag. Så att eh... ja-a, nuförtiden maler jag mina kaffebönor själv! Hurra!

Diplomati

2010-11-30T14:10:00.003+01:00

Efter att Wikileak har lagt ut (eller håller på att lägga ut) hundratusentals hemliga och ohemliga dokument från diplomatiska kontakter mellan USA och resten av världen är jag grymt trött på att höra att det skulle vara ett säkerhetshot. Diplomati så som det framställs i rapporterna jag har hört på radio, TV och i tidningar verkar inte vara fredsuppehållande utan snarare krigsfördröjande. Även om det just nu inte är någon skillnad för oss är det i längden väl bättre att bara lägga korten på bordet, erkänna sina fel och brister och låta gjort vara gjort? Är ett krig eller en konflikt på väg, varför inte få den ur vägen innan fler länder hunnit få atomvapen och hunnit terrorisera och utnyttja befolkningen än mer? Varför inte verkligen leka jävla världspolis om man nu ändå vill ge det skenet? Eller är världspolisen också korrupt (the horror!) månne? Världsdemokrati och fri marknad är en chimär där fula gubbar kan leka herrklubb, håva in pengar, och skita i att barn svälter, att fattiga dör och att kvinnor misshandlas.

Vad hände med den riktiga diplomatin, den man ser på film?

Sju sorters kakor

2010-11-30T09:00:00.003+01:00

Andra människor har så intressanta saker att komma med. Vad de har handlat, vad de har upplevt, vad de har sagt och gjort och känt och tyckt. Och har bilder på det, eller ljud eller video. Eller en bra text, minst. Själv har jag fyra sorters manier (minst), tre fobier (minst) och en ändlös kombination av tvångsbeteenden och -tankar. Jag överdriver inte. Efter att ha fastnat i en till synes oskyldig omgång "fem-steg-till-Hitler" (det mycket underhållande wiki-spelet jag har hittat på, som fortfarande är under inarbetning och patention) på min iPhone hamnade jag på en slumpartikel om att bita på naglarna. Till saker hör att jag biter på mina naglar sedan länge, och har liksom aldrig funderat på det mer som "en dålig ovana" och allra minst som en kompulsiv (eller impulsiv?) mani relaterat till social och psykologisk press eller trauma. Plötsligt var jag sjuk. Och sjukare blev jag.

Efter att ha kollat upp mina andra olater, och räknar bort sådant ofarligt som att knäcka leder (vilket bevisades ganska övertygande ifjol att det inte har någon som helst inverkan på kroppen), spasmer i öron, ögon och ögonbryn samt ofrivilliga ryckningar i armbågar och knän var jag fast med ytterligare tre manier, eller impulsiva/kompulsiva beteenden. Jag kunde inte stanna där. In for a penny, in for a pound. Tanklöst googlade jag upp en lista på fobier och började med ett hejdlöst multitaskande kopiera och klistra in i anteckningsprogrammet, innan jag fick sådan ångest över mitt ovälbefinnande att jag somnade tryggt och stilla bredvid kvinnan jag älskar med vetskapen om att jag imorgon (läs: idag) kommer att börja dagen med flingor, Ekotnyheter, en kopp kaffe och en varm filt.

Det är alltså inte så jäkla synd om mig. Alls. Ingen förvåning där, inte. Vad jag däremot blir förvånad över är att det faktiskt finns termer för precis allt. Vissa saker bör jag nog kolla upp, som det där med naglarna, medan andra är rätt okej, t.ex. min rädsla för spindlar och skalbaggar (som ju är skitäckliga! Och farliga! Och helt rätt att frysa inför!).

Tack så jävla mycket, förresten, Mattias och Johanna, som fick oss att hyra Donnie Darko igår, och lägga två timmar på att hoppas på en upplösning som skulle förklara allt, men som aldrig kom, och som jag fick ont i magen av. Det var en jättebra film.

2010-11-29T09:09:00.002+01:00

Jag sover inte bort för mycket av livet. Inte heller är jag riktigt vaken. Istället för att somna när jag går och lägger mig vid tio om kvällen ligger jag och stirrar i taket fram till klockan tolv. Då går jag inte heller upp när klockan ringer eller när Lina väcker mig för att berätta att hon ska till jobbet, eller innan dess för att hålla henne sällskap med en kopp kaffe. Istället stirrar jag i taket i två timmar till, där jag försöker ta mig upp medan jag slumrar till, tills jag av ren panik inser att klockan är alldeles för mycket och slänger mig upp med magont, huvudvärk och ångest. Säg då att jag i snitt förlorar tre till fyra timmar tid om dagen till att vara mellan sömn och vakenhet, till att i limbo inte få ut något vettigt av min korta tid som respirerande, bipedal, kolbaserad livsform. Jag får ännu mer ångest då. Att sedan helger som denna går alldeles för jävla snabbt gör det ännu sämre och än mer onödigt att gå upp i tid eller somna innan ett nytt dygn gryr. Mina vänner är guld.

Skapande och förhållandet till verket

2010-11-25T07:28:00.001+01:00

Att vara opretentiös kan, i vart fall från nyliberalt håll, vara att ta stolthet i att inte ha några ambitioner. För mig är det en medveten och strikt inställning till skapande och skapelser som kräver att du varken tar lätt eller allvarligt på det du producerar, utan personligt och realistiskt. Om du tar dig själv på allvar pallar ingen lyssna på dig till slut och tar du lätt på dig pallar du inte skapa något eller lyssna på det du själv har gjort. En produkt, eller ett verk, bör vara en förlängning av något kring eller i dig som du kan sätta i dåtid, och när det är gjort lämnar du det för alltid. Att då ta lätt på det är att aldrig riktigt uppleva något och att ta allvarligt på det är att aldrig uppleva något nytt, att aldrig släppa något. Antingen kör du fast eller så glider du rakt igenom. Jag kringgår det. Jag är ärligt opretentiös. Jag tillåter mig att känna saker åt endera hållet, och örfilar tillbaka mig flera gånger, ja, minst två gånger varje minut som jag är försjunken i skapande.

Tänk t.ex. om Shakespeares verk hade varit skrivna med Caps Lock.Och utan interpunktion. Som en mailreklam om penisförlängare. AND IF AT ALL I HAVE OFFENDED THINK OF THIS AND ALL IS MENDED FRIEND eller nåt. Svalt och ganska roligt.

Om ett sätt att se på historien

2010-11-24T07:05:00.001+01:00

Många sätt att se på mänskligheten och historien är av sin natur oerhört cyniska. Jag säger inte att det är rätt bara för att det är enkelt, snarare tvärtom; att det ter sig enkelt, cyniskt och att det ligger nåt i det har inte med varandra att göra.

Vi människor gör bara någonting någonsin för vår egen kortsiktiga eller långsiktiga överlevnad och instinktsuppfyllande. Det ligger i vårt natur och är så vi är. Vi har också en medfödd moralisk kompass, som inte kommer av gud eller jesus som gör det svårt att genomföra detta. För att rättfärdiga detta, eller komma tillsans med det, hittar vi på massa skit, att vi egentligen skiljer oss gällande kultur, språk, nationalstater, religion, hudfärg, kön, och allt annat. Därför krigar vi, förtrycker vi, sätter vi oss över andra, håller oss sysselsatta med skit som gudadyrkan, rasbiologi, könsmaktordning och nationall identitet, istället för att leva som bara "människor".

Lustigt nog betyder även en sådan kvasidarwinistisk syn på historien dogmatik och ödesmättning, vilket gör att den låter religiös och ateistisk på samma gång. Sådär skönt hippiejesus.

Nä, usch vad dåligt språk jag har på morgonen. Borde kaffe dricka, jag ska.

2010-11-22T08:57:00.002+01:00

Jag gick upp något senare idag än vad jag brukar och ska göra. Det är helt i sin ordning när man ser till att jag var uppe och läste till klockan ett inatt men inte okej då jag har att göra som om jag vore utvilad. Dessutom snöar det som när man blåser i en utbränd lägereld och jag blir stressad av sånt. Jag har inte skor som funkar i väta, kyla eller halka vilket innebär att jag inte kan gå ut förrän det slutat snöa och trottoarerna är sopade och jag behöver verkligen verkligen verkligen en dosa snus. Skitdag.

Eller mja. En kopp kaffe senare är den okej. Seriöst, så många påsar som jag har under ögonnen hittar man bara på krigsfångar och under kassabandet på ICA. Jäääsph.

Om rädslor, människor och berättelser

2010-11-19T07:40:00.003+01:00

Jag tror att människor i viss mån kan definieras utifrån sina rädslor. Inte på ett arketypiskt sätt, alltså säga att "är du rädd för mörkret är du en person som [klyscha]" eller "folk som är ledartyper är ofta rädda för [nåt] och [nåt annat]"; det är bara trams, övergeneraliserande och låter farligt nära astrologi, numerologi eller annan pseudovetenskap.

Nej, jag menar att om du berättar vad du är rädd för, eller vad som är obehagligt, får man generellt en bättre bild av dig än om du berättar vad som får dig att må bra ("mina vänner, min familj, umgås, musik" är en pastisch på livet, och säger förmodligen att denna person är rädd för att bli utpekad och åsidosatt, men vad vet jag? Allt. Jag skriver ju om personen.) trots att det är väldigt obehagligt för många. Det kan handla om allt från simpla saker som spindlar, mörkret, ljud från källaren, eld, till gardiner, sten och korv stroganoff; allt med skiftande skämmighetsgrad att berätta och alltid med en sorts anekdot till, t.ex. när man blev rädd för gardiner (typ) eller hur länge man sovit med nattlampa. Det är säkert intressant och bra. Men det säger inte så mycket om dig.

Det som verkligen gör ont att berätta och som är svårt att sätta ord på är rädslorna som du aldrig delar med dig av, inte ens på fyllan. Rädslan för att vara ensam, rädslan för att bli som sin ena förälder, rädslan för jordens undergång och människors bristande empati, rädslan för att bli sårad, rädslan för att bli bedömd och erkänd. Ibland nästan lite för smärtsamt att berätta om och oftast så svårt att peka på själv att du behöver psykologhjälp för att komma till sans med vad fanken det egentligen handlar om.

I gränslandet hamnar monster och vidunder, skräckfilmer och rysarnoveller. Praktiska och enkla förkroppslingar av abstrakta och tunga rädslor. En blodtörstig varulv - en svår tonårstid som aldrig kan göras om; en uråldrig demon från en naturreligion - de marginaliserade och utsatta ska någon gång vända sig mot dig, som är priviligerad, och de är fula smutsiga vildar; en zombieapokalyps - ensamhet, isolation, ingen går att lita på eller lyssnar. I gränslandet mellan rädslor och läskigheter ligger den sanning om dig själv du måste få reda på och kritisera för att livet ska få lite mer djup. Om du är riktigt jäkla ärlig med vad som får dig att må illa, bli rädd, känna obehag och nästa gråta, i vart var ärlig mot dig själv, vet du lite bättre vad det är att vara människa.

Därför är skräckberättelser något av det viktigaste vi har. De som absolut säger att de inte tittar på skräck, läser skräck eller gillar skräck är egentligen rädda för att de ska få reda på något om sig själv som de inte gillar, och tar istället ut sina rädslor på någon annan. Inhumant, fegt och bestraffningsbart.

Nog om det, tillbaka till att skriva uppsats.

Om astrologi och att jag också lever i en verklighet

2010-11-17T07:58:00.003+01:00

Astrologi först. Mycket länkar och lite tungt kanske.
V&A:s årliga barometer visar att 1) folk har mindre förtroende för forskare än förr och 2) mer än var femte svensk tror att astrologi är en vetenskap. Det första skyller jag på dr. Dahlkvist och hennes gelikar och det andra är bara ren och skär okunskap och kanske att folk förväxlar det med astronomi. Ändå. Var femte svensk tror att stjärnornas och planeternas (alltså stora sten- och gasblock ute i rymden) inbördes förhållande påverkar händelser på jorden, och då inte sådant som kosmisk strålning eller mänsklig fantasi, utan att stjärnornas förhållande betyder något. Här kan man läsa om en stor studie, som astrologer har hjälpt till att sätta ihop, vars slutsats är att astrologer lika väl kan gissa. Astrologi är ett toppensätt att slösa bort sitt liv, sina pengar och sin verklighetsuppfattning på. Här kan man läsa på enkel och tydlig svenska om varför astrologi inte är en vetenskap, och vad det egentligen är för något.

Sen om att jag också lever i en verklighet. Här hatar jag folk i en lättsam ton. Fast jag menar fullt allvar.
Jag hatar, alltså verkligen hatar, när folk beskriver en viss del av samhället som ute i verkligheten eller i verkliga livet. Ett tydligt exempel var en insändare i en studenttidning jag läste imorse där någon inte vill plugga på universitet direkt efter gymnasiet utan vara vara ute i verkliga livet några år först. Samma sak när folk, som avslutande ord i en argumentation, använder sig av ett retoriskt felslut som trots sin korkhet (ha!) aldrig slutar göra ont i både huvud och hjärta: Ja, det säger du kanske nu, men vänta bara tills du kommer ut i verkliga livet, då ska du se att du [ändrar åsikt i en fråga eller vad som]. Med i verkliga livet menas då livet efter de universitetsstudier man för tillfället bedriver, eller den svenska håla där man hamnar när man inte längre reser jorden runt och jobbar 15 timmar om dagen. Förvärvsarbete, då.

Jag förstår nu att jag under de senaste fyra åren inte har har existerat som en levande varelse. De 40 timmar jag i veckan har lagt på studier, de ytterligare 10 som jag lagt på ideellt studentkårsengagemang, de ytterligare 5 jag lagt på arbete, har varit skuggspel. De två timmar sömn jag i snitt har förlorat sedan jag började studera, eller jag menar verklighetsfly, kommer säkert tillbaka hur lätt som helst när jag börjar leva på riktigt och de hundratusentals kronor jag har i skulder är ju inte heller verkliga. För visst är det värre och mer verkligt att ha en inkomst som du slipper betala tillbaka sedan, och ett arbete som du kan släppa så fort du kommer innanför ytterdörren, och en övertid som du kan ta igen i lön och/eller ledighet, och semesterdagar, och pengar när du är sjuk eller arbetslös och allt. Det är ju det som är verkligheten, inte den belånade 55-timmarsvecka som jag lever i. Det är ju inte på riktigt.

De som hela tider tycker att jag inte lever ett verkligt liv utan en slags drömtillvaro med rosa jävla moln och rosa jävla kaniner är i första hand 40-, 50-, och 60-talister som sekunderna efter de trillade ur sin mor fick erbjudande om fast anställning på tre olika företag, och vars universitetsstudier varken hade intagningspoäng, återbetalningskrav, poängtagningkrav eller max antal terminer att studera, utan kunde röka hasch istället. Såna idioter. De flesta har nog inte högskoleutbildning, men ändå. Om man jämför. Skit samma, min poäng är att det gör extra ont när någon som har studerat på universitet eller har kommit i kontakt med högskolestudier via sig själv eller en vän eller vad som resonerar på samma sätt som 40-, 50-, och 60-talisterna i föregående passage. Det är lite som Jackie Arklöf, nynazistisk polismördare med invandrarbakgrund; så jäkla desillusionerad så man inte har en aning om vad fan man sysslar med.

Avslutningsvis
Jävla idioter hela högen.

2010-11-16T08:59:00.002+01:00

Vad var det nu om... jo! Jag har fullbokat samtliga helger fram till trettondagsafton. Phew! Sen sträckläste jag Andreas Marklunds Skördedrottningen i helgen, med både förtjusning över intrigen och besvikelse över upplösningen. När en story kan gå åt två håll väljs nästan alltid det minst intressanta alternativet. Annars var den nog läsvärd. Men, märk väl, den tar inte mer än fem-sex timmar att plöja om man inte är noggrann, så ha en i back-up när du bestämmer dig för att skita i't. Vilken du lär göra. Jag önskar jag hade kunnat.

Stämma ikväll, Mattias på fredag, tvätta i veckan.

2010-11-10T12:26:00.002+01:00

Okej, det blev ingen bild på min Jansson. Om det nu skulle varit så intressant. Det är mest att jag vill fånga de tillfällen i livet då jag lyckas, då jag vinner, då jag... tar det. Receptet sade 45 minuter, och efter mer än dubbla tiden var den nästan klar. Jäkla recept. Vi käkade nästan hela gratängen, som skulle räcka till 5-6 pers. Jäkla recept.

Lina är iväg på Nationell Konferens (det får en annan klang som egennamn) idag, så jag är ena ikväll. Ska därför till kåren å sjunga karaoke. Nu ska jag dra av mig min pyjamas, ta på långfillingar å gå till bolaget för att handla några öl. Billiga får det blir.

Hade jag haft mer tid hade jag varit rockstjärna. Utan tvekan.

Vintermat

2010-11-09T17:05:00.004+01:00

Jag har en Janssons Frestelse i ugnen som jag ska lägga upp en bild på sen. Den luktar än så länge helt normalt. Jag följde tre olika recept fram till halvvägs, sen improviserade jag fram till ugnsinsättningen, och kollade av tre andra recept för temperatur och tid. Jag väljer att tänka att det är extra husmanskost när man chansar lite. Jag har också köpt clementiner (vilket inte är första gången i år, men just dessa ser extra goda ut) och julmust (som jag egentligen inte ville köpa förrän i december, då de ställdes ut i butik för nära nog tre veckor sen). Fattas bara att jag haft en pralinask eller två att äta till det hypotetiska kardemummakaffet innan läggdags. Mumma!

Och nötter! Det hade varit gott.

(heart) November

2010-11-09T10:17:00.002+01:00

Nu när det snöar ute (eller i vart fall snöregnar) känner jag mig rysligt bekväm och bra till mods. Det är något med slask i november som är så betungande, som de flesta nog känner igen, men jag hittar också ett lugn och en trygghet i det ömsom vita, ömsom blanka, men alltid våta, täcke som nu sträcker sig över bilar på gatan och buskar på innergården. Snålblåsten och kylan gör också att slasket liksom kommer från sidan, slår hårt i ansiktet med små, små isprojektiler och gör att jag känner mig levande. Luften blir snabb och kall men samtidigt ren och stilla. Ett djupt andetag gör nästan lite ont, framförallt i halsen och näsan, men på väg ut igen har lungorna vant sig och skänker energi åt hela mitt sinne. Oavsett hur fjolligt det lät står jag nog för det. Det enda som fattas är ett par skor som inte är av tyg, så att jag kan vara ute i mer än tio minuter åt gången och slippa skutta fram mellan pölar på trottoaren (och vuxna män som skuttar är än mer fjolligt. Lite läskigt också). En annan dag, en annan gång. Jag beger mig strax ut igen för att handla, tror jag.

Gammal, trött och fattig-

2010-11-08T08:18:00.004+01:00

Har suttit relativt stilla och tyst i en halv timme nu och försökt att läsa in lite jag inte hann innan helgen. Tyvärr tänker jag mest på att jag fyller 25 om en månad och allt skit som har med det att göra. Dels åldern, som är på tok för hög. Sen all planering inför det. Det är väl så, att bemärkelsedagar inte är för den som firas, utan för de som vill fira. Så det har jag i åtanke och får hitta på nåt en annan gång.

Igår tog Tobbas silvermedalj i sin viktklass efter att ha löpt in i ringen till tonerna av "Knudor på min snålle". Enbart han. Vilket pucko. Är rysligt stolt över honom.

Har ont om pengar. Och det är bara den 8 idag. Eller ont och ont, men... på våra 1.4 löner ska vi, förutom att betala räkningar och uppehälle, också ta hand om en bil (med däck, vaxning, besiktning, reparering, skatt, försäkring och avbetalning), spara pengar till ett bröllop, till födelsedagsfirande (inte bara ett, heller), till julklappar, till mitt körkort, och till resor till Skåne över vintern. Att sen ha lite över i nödfall är ju bra, till oss eller om någon annan behöver, men det har vi inte. Jag har övervägt att hoppa av och jobba istället, för detta är liksom inte mänskligt. Trodde vi var förbi det där, att oroas över pengar. Jävla alliansregering. Och Livet, i stort.

Gah. Det är en sån dag, som börjar så.

Om Fallout: New Vegas

2010-11-03T18:29:00.003+01:00

Jag har under den gångna veckan spelat Fallout: New Vegas med måtta. Dels för att jag har annat att göra på dagarna och kvällarna, dels för att jag inte vill tröttna på det (bland annat då jag spelade igenom Fallout 3 förra månaden och de båda spelen är väldigt lika gameplaymässigt). Det förstnämnda är inget att göra något åt; jag har att göra, punkt slut. Nästa vecka kanske det lättar, om jag jobbar igen så att säga. Det sistnämnda är det nog ingen risk med. New Vegas är om möjligt ännu roligare än Fallout 3. Bättre kompanjoner, fler uppdrag, fler ställen att upptäcka, faktioner, nytt FPS-stridssystem, mer aktuell story och mer sandlåda. Fallout 3 var en fantastisk berättelse i storstadsruiner, grått och betong, vilket var rysligt spännande och välgjort. Dock utspelade sig stora delar av huvudhandlingen i tunnelbanesystem och det gjorde att allt kände så mycket likadant hela tiden. Här är världen orange, gul och brun, och neon och damm och kasinon; lite mer som FO2, fast år 2010. Jag måste erkänna att jag är så jäkla sugen på att lira nu, men Rögle möter Mora hemma om tjugo minuter och matchen är redan köpt, så det blir inget med det. Kanske på fredag någon gång; imorgon har Lina flexledigt på förmiddagen och vi ska ha sovmorgon och göra scones, så eftermiddagen blir hektiskt för min del. Dessutom är det möte på kvällen, då SPJ:s framtid skall dryftas, och det vill jag inte missa. Eller kan inte missa. Får inte missa? Nåväl.

Hångki!

...jag funderar starkt på att starta en blogg och RP-skriva som min karaktär i FO:NV. Det kanske är lite sent nu... men vafan, hade varit sjukt kul.

2010-11-01T16:07:00.002+01:00

Rawr. Har inte något roligt att säga idag, eller ens intressant. Satt i skolan i nån timme på introduktionsföreläsning till uppsatskursen, handlade lax på ICA, tvättar och har spelat lite New Vegas. Helgen var däremot rysligt intressant. I fredags skulle vi mest sitta inne och uggla, men bestämde oss för att om någon hörde av sig skulle vi nog gå ut, som ett steg i ledet att bli lite sociala. Sagt och gjort så tog vi med oss lite vin till Stina och Frans för att äta chips och se Idol. Några timmar senare var deras lägenhet åtta personer full och jag hade fem eller sex shots innanför västen, så vi gick ut till den nya irländska puben vid Juneporten. Vi blev bjudna laget runt av Frans gamla kompis som sen stack ut, så vi drack opp, beställde pizza, gick hem och åt den i sängen. Vid typ tre. Eller?

I lördags var dagen inte påbörjad innan elva eller nåt. Jo, Lina var uppe vid sju och kollade tåg till Klippan, men sen gick hon och la sig för att sova ruset av sig. Vi mådde illa, så jag gick ut och handlade huvudvärkstabletter och sill. Väl hemma kokte jag ägg och förberedde frukost, och jag tror vi delade på en hel limpa Lingongrova, ärligt talat. Så jäkla fint. Vad som sen hände i lördags var väl att... jaa... vi hyrde film. Åt middag. Somnade tidigt. Gjorde i princip inte ett dugg. Igår, söndag, var det lite muttrande från olika håll av olika anledningar här hemma, men det blev skitbra sen. Lina har ont i foten, så hon var rastlös för hon inte kunde springa, och jag var mest sliten. Jag sprang en runda sen. Inte Lina. Lite kul. Sen klippte Lina ut recept ur Allas medan jag torterade henne med rebusarna och Knep&Knåp från senaste Legatus Mensae. Vi gjorde räkkokott. Kokott. Alltså ris, räkor och stark ost i ugnen, typ. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det finns fler sorters kokott.

För att sammanfatta helgen i enheter:
- Fem shots
- ½ nattpizza
- 16 skivor lingongrova
- 6 timmars film- och TV-tittande
- Två Ipren
- 5 km löprunda
- Två timmars tidningsläsande och -klippande
- En jävligt skön helg

---

Ikväll är det hockey. Och lax. Beep!

2010-10-28T15:27:00.001+02:00

Har fått hem New Vegas.
Har en fråga kvar på hemtentan.
Har lämnat in uppsats-PM.
Har jobbpass om en halvtimme.

Hemma bra, men hemmet bäst?

2010-10-19T11:36:00.003+02:00

Det är lite lustigt, det där med "hem" och "hemma". Trots att jag är tjugotalet mil (eller mer) ifrån familj och närmsta vänner, känner jag mig mer hemma i Jönköping än vad jag någonsin gjorde i Klippan. Ännu lustigare blir det när jag har fortfarande, efter fyra år, har svårt att kalla Jönköping "hem", och säger oftare "hem till Skåne" än "hem till Jönköping".

På ett sätt är "home where the heart is", och det är ju sant; ett hem är inget hem bara för att det har fyra väggar och tak. Det måste fyllas med värme, med kärlek, med människor du bryr dig om och saker du gillar. Det kan ju göras var som helst; Jönköping, Klippan, Bratislava och Borneo. Så länge du har ett hem och gör det till hemma.

Ändå. Men ändå. Jag känner mig hemma i Jönköping, även när jag går på en gata där jag inte möter någons blick. När jag i timmar kan vandra på gågator, runt sjöar och över broar, utan att stöta på en enda människa känner jag mig hemma. Det har liksom aldrig hänt i Klippan. Där hade jag vänner, familj och omgivningar som var (kanske alltför) bekanta för mig, fast jag var ändå en främling inför... inför... ja, kanske staden? Hur mycket stad nu Klippan är, alltså.

Jag känner ingen där längre. Knappt. Några har flyttat någon mil åt väst eller öst, och några till andra sidan jorden. Några bor i grannkommuner, andra inte alls. Här känner jag mycket folk. Inga nära vänner, kanske, men vem får nära vänner efter 25, egentligen? Ganska få, tror jag. Väljer jag att tro. Jag kan gå i timmar utan att hälsa på en själ här, utan att ens möta en blick eller nicka menande, men det gör jag sällan; jag träffar faktiskt folk här. Bekanta, vänner, såna jag känner igen. Jag hade nog inte gjort det om inte jag hade varit hemma här. Men hade jag varit det utan ett riktigt hem?

Det är lite lustigt, det där med "hem" och "hemma", för ett "hem" kräver arbete, medan "hemma" har hittills fallit sig naturligt. Jag kan säkert jobba på det.

2010-10-18T13:49:00.002+02:00

I helgen körde jag bil för första gången (?) någonsin. Och andra. Så jag är igång utav helvete. Tyvärr lär det dröja innan nästa gång; handledartillstånden tar tid att få och vi känner inte till några inhägnade områden i Jönköping. Inte som vi själv kan ta oss in till sedan hägna in, i vart fall. Gah. Nåväl.

Har även otroligt ont om pengar. Såhär lite pengar har vi nog inte haft på hela året, tror jag. Ändå har vi ökad inkomst. Vafan. Jävla Livet.

Efter att ha lyssnat på de slaskar och demos som Mattias har skickat till mig via vår hemliga delade folder på nätet ser jag både liten mening med att fortsätta skriva musik (då jag har en överman, alla kategorier) samt stor mening med att fortsätta (då jag vill skriva med honom för att kunna göra världens bästa låtar). Han är så sjukt musikaliskt att jag blir arg för att han inte har satsat på sin sång- och låtskrivartalang. Lite arg, i vart fall. För, hur långt har jag gått i mitt eget spår? Två sommarkurser och ett ljudkort. Sen sitta hemma och skriva musik som ingen får höra mer än de närmast sörjande. Snart är det fan ändring. Snart är det vår tur.

Reflektioner kring handledarutbildningen igår

2010-10-13T16:03:00.002+02:00

Igår på handledarutbildningen var jag den äldsta eleven. Tillsammans med kanske tio andra körkortsaspiranter och deras handledare satt jag, Lina och Tobbas i fyra timmar och lyssnade på en hel del strunt och en hel del nyttigheter för 500 spänn per skalle. Vi satt längst bak i salen, och alla tre fick niondeklassflashbacks. Då resten av eleverna knappast hade överstigit 20 år (och några var så unga som 16) refererade kursledaren till oss som "ungdomar", och till handledarna som "ni vuxna". Detta fick såklart Lina och Tobbas att fnittra hejdlöst och kasta menande blickar åt mitt håll, vilket fick konsekvensen att jag i praktiken var den vuxne, och de två skolflickor under sexualundervisningen i åttan.

Dels var jag alltså äldsta eleven där, men blev ändå kallad för ungdom, dels blev Tobbas min pappa och Lina min mamma, fast de betedde sig som fyra år yngre än den yngsta eleven på plats. Detta resulterade naturligtvis i en otroligt olustig förskjutning i ansvar och makt, då de har makt och ansvar över min körning, medan jag hade det intellektuella övertaget och var, för en kort stund, rädd för att övningsköra med dem. Jag svalde stoltheten och insåg att de var mitt enda (första och sista, faktiskt) hopp, himlade med ögonen och fnissade tillbaka.

Nu raljerar jag, såklart. På hur jag kände mig. Men inte så mycket om hur sambo + svåger beter sig i möblerade rum. Undrar hur de är/var på föreläsningar på högskolan? Tack, i vart fall. kära ni, för att ni ställer upp och hjälper mig ta körkort utan att vara tvungna till det. Ni är fan bäst.
---
Fick en bra bild över hur bra andra har det som redan har körkort. Att min handledare är yngre än mig är liksom... ja, knas. Man kan inte få allt, antar jag... men lite grand nån jävla gång, kanske?
---
Har läst skolverksrapporter hela dagen. Pust.

För att fatta mig (kör)kort

2010-10-12T13:29:00.003+02:00

Jag var precis hos optikern för andra gången i mitt liv. Till min förvåning hade jag felfriare syn idag än för fyra år sedan, vilket leder mig till slutsatsen
1) att jag är en övermänniska
2) att jag har läkande superkrafter
3) att jag är en övermänniska med läkande superkrafter
4) att synundersökningar kan vara mer eller mindre nogranna, eller
5) att allt ovanstående är sant.

Det är inte för skojs skull jag går till ögonläkaren, även om det inte var helt oförnöjsamt, utan för att genomgå en tvåminutersundersökning för sextio kronor vilket är ett steg i ledet till ett körkortstillstånd. Ikväll är ett annat steg i det ledet (vilket jävla led?) då jag, Lina och Tobbas ska gå på utbildning ihop. Det bjuds på fika, tydligen.

Än så länge har vi lagt 1552 kronor på mitt körkort, och jag har ännu inte satt mig på förarsätet i en bil. Om någon, någon alls därute, har likvida medel till övers mottages de gärna, då den totala kostnaden beräknas uppgå till runt 20.000. Fy fan vad dyrt. Men det är ett måste.

Eftersom jag, till skillnad från normala människor, inte tog mitt körkort ett halvår efter jag fyllde arton, eftersom jag fram till denna dag aldrig har övningskört (och jag är snart 25), eftersom jag vet typ ingenting om hur man kör, är det ett måste. Jag är snart 25. Och måste betala körkortet själv. Eller ja, jag och Lina måste betala det själva.

Eller snarare, Lina måste betala mitt körkort.*

Hej emaskulering, det var längesen! Läget? Jotack, själv är det bra, eller ja, det är ju aldrig roligt att träffa dig, men det var ju oundvikligt. Ja, haha, det är för jävligt. Mm, okej, jaha, jag förstår... ja, ses snart då!

Suck.

Jag skulle vilja travestera på min vän Robins bevingade ord mitt liv är en hora och jag har inga pengar, men det sammanfattar det hela ganska bra, utan omskrivningar. Förutom att mitt liv är helt okej. Och det är mitt körkort jag inte har råd med. Som min sambo betalar, och min svåger ska hjälpa mig att ta.

Så ja, grattis livet! Jag ger upp. Du vann. Du är självisk, narcissistisk och skadeglad. Du bryr dig inte om problemen som jag får, för någon annan tar nog tag i dem. Jävla Livet.

PS. Till råga på allt stundar ett bröllop som kommer kosta det dubbla vad mitt körkort kommer att göra, vilket min sambo också får betala. Vad fan hände med hemgiften?
---
*Då min månadsinkomst understiger tiotusen och jag inte har några pengar undanlagda nånstans ifrån lever jag på min fyra månader yngre sambo. Dessutom övningskör jag med samma fyra månader yngre sambo. Samt hennes bror.

2010-10-07T11:12:00.002+02:00

Var finns kampsporten som, istället för bälten, har andra sätt att hålla upp byxorna? Rött hängsle i judo. Tredje dans snörliv i karate. Eller bara snickarbyxor; det löser bältesproblemet.

2010-10-05T11:38:00.003+02:00

Höstluft. Vad är härligare än att slänga på sig överrocken, dra scarfen ett varv runt halsen, med ett långt kliv stiga ut genom porten, stanna, blunda och ta ett djupt andetag av frisk, kall och klar höstluft? Inte mycket, vill jag säga. Så varför sitter jag inne i en till hälften kall, till hälften var lägenhet (jodå, en felande länk i termodynamiken finns på Munkgatan; en varm vägg av luft som vibrerar av energi möter mig när jag går mot köket) och skriver om den tredje bästa andningsupplevelsen som finns istället för att uppleva den? Svaret är fyrdelat; för att uppskatta det du är i måste du ibland ställa dig utanför; jag är rädd för att bli besviken om det plötsligt inte är så fett att andas längre; det är svårt att plugga grammatik när man promenerar i skog och mark; jag behöver inte gå ut än på en halvtimme, alltså är jag lat.

Den blöta, friska, kalla, vindpinande, men ändå svettiga, höstdagen möter mig inte varje vecka. Eller månad. Eller år. Jag tror jag har ett osunt förhållande till hösten. Det är en rest från det romantiska jaget, som jag har tagit avstånd ifrån, som hittade skönhet i allt. Det var svårt att finna reson och förnuft i tillvaron så, men jäklar vad jag skrev musik. På känsla, inte på analys, vilket inte gjorde mina verk särskilt bra, utan sådana som jag skämdes för en vecka senare. Melankolik. Mellan kolik och vadå? Cynismen har mig som oftast i ett alltför hårt grepp, ty positivism och optimism är enbart skenbart besläktade. Jag ska nog unna mig en gnutta känsla i höst. Det är trots allt ett alldeles för kort lövskifte som jag går miste om annars, och utan det kanske vintern blir alldeles för lång och sommaren är här snabbare än jag anar.

Jag tar en promenad istället. Fonotax, prosodi och ortografi lär finnas kvar när jag har insupit den höstluft jag behöver, tills jag blir yr, tills jag måste sätta mig och hålla andan. Löven skiftar bara en vettig gång om året, och snart är det för sent.

2010-09-28T11:23:00.002+02:00

Här jävlar har det möblerats om! Det har också lästs, bäddats och diskats, samt betalats räkningar(s?). Tyvärr syns märkena på tapeterna efter förra hyresgästerna extra tydligt när datorbordet vart flyttat, men vad fan, det är för en god sak.

Jag tror att SD vill förstatliga Dressman så att Jimmie Åkesson och hans hantlangare får personalrabatt på ljusblåa pullovrar. Ett skämt, där. Också ett på vad den afrikanska diktatorn heter som gillar digital musik. Midi Amin. Och vad Greklands största countrystjärna heter. Dolly Parthenon. Jag borde göra karriär på detta.

2010-09-27T18:46:00.002+02:00

Jag borde vara bättre på att skriva om vad jag faktiskt har gjort, och inte bara 400 tecken trams.

Förra helgen var jag på akademisk högtid med tillhörande fest, och jag och Lina firade 8-årsdag. Det var också val.

I helgen kom Bosse, Karin, Tobbas, Sara å Alex. Det var mysigt. Rögle förlorade igen. Igår, söndag, vaknade vi i tid, åt hotellfrukost, planerade mat, storhandlade, sprang en halvmil (hela munken, utan stopp, hurra! Jag kan fortfarande!) samt allmänt mys. Sov bättre inatt än jag gjort på länge.

Idag hade jag kursstart på Språkstruktur II, vilket verkar så jäkla mycket roligare än ettan. Detta handlar om språkhistoria, fonetik och ortografi istället för satsdelar, ordklasser och morfem. Inget fel på morfem, men det är ganska trist. Sen var det FUN-möte. Undrar hur mycket längre jag ska vara med i FUN. Inte så mycket längre, tror jag. Hösten ut, högst.
---
Jag tror att jag är allergisk mot något. Eller intolerant. Eller överkänslig. I vilket fall är jag helskum i kroppen efter jag har ätit. Undrar om det är bröd, mjölk, ägg eller något annat. Fast antagligen är jag bara en dålig ätare. Ja, så måste det vara.

2010-09-24T11:02:00.002+02:00

Lina stack hemifrån halv sex idag för att gymma innan jobbet. Jag låg kvar till havl åtta och har sånt jäkla ångest för det. Där förlorade jag två timmar av min dag, liksom. Gah.

Ibland händer allt på en gång. Som den 12 oktober, t.ex. Först var jag schemalagd att jobba då. Det bytte jag bort för att kunna gå körskoleintroduktion och handledarutbildning med Tobbas och Lina. Sen vill bolagsstyrelsen att jag ska följa med ledningen till Stockholm för att frågas ut av Högskoleverket rörande den nya lärarutbildningen. Det lustiga är att den veckan annars är rysligt tom. Heh. Heh. Bah.

Jag har annars fyllt dagen och ska fortsätta att göra det med att få lite i ordning här hemma. Vi får besök på både lördag och söndag. Full jäkla rulle. Fast det är så jefla trist att sitta hemma, bara. Jag jobbar ikväll. Så ska inte säga för mycket. Möh.

Rögle förlorade med 5-0 igår. Meh.

Jag är så ointressant idag, känner jag. Att bara sortera tvätt och diska gör det med en, liksom.

2010-09-22T12:17:00.002+02:00

Jag är idag, onsdag, klar med första delkursen i Svenska språket och litteraturen 61-90hp. Den hade temat litteratursociologi. Det var ganska kul. Jag hade velat ha en mycket djupare teoretisk förankring i ämnet innan jag började skriva, men man kan inte få allt. Nåväl.

Nästa vecka börjar Grammatik och Språkstruktur II, 7,5hp. Det är nog lika roligt som det låter. Fast det har delar av språkhistoria i sig, så på det sättet kan det vara givande (vad sägs om en hel eftermiddag med "Runsvenska" på schemat?).

Jag är trött på att prata politik, skriva politik och tänka politik. Om fyra år är det val igen, och då är det nya tag. Jag är också trött på att vara arg på folk och partier och saker. Jag ska istället vara glad och för saker. Jag är för mångkulturen. Jag är för vetenskapens roll för utbildningspolitiken. Jag är för ett socialdemokratiskt Sverige med starka fackförbund och en klok miljöpolitik. Jag är för Sverige. Jag är för en human sjukvård och en human sjukförsäkring. Jag är för att ett fåtal personer fuskar sig till sjukförsäkring om det innebär att ingen står utanför. Det onda med det goda.

Annars går veckorna som ett kluster, och snart är det oktober. Jag har inte skrivit musik på veckor. När jag går och lägger mig får jag en melodi i huvudet och är så pepp på att spela in det när jag vaknar... men sen går jag upp, och har förlorat inspirationen. Varför? Precis som ett elakt spratt, att jag skulle gå upp klockan 00.10, sätta igång datorn och plugga in alla instrument och ljudkort och börja lägga trummor. Nä, fan. Inspiration är inte allt. Hårt arbete är viktigare.

En annan sak är att jag har gått ner till 76 kilo. Fast jag springer inte alls lika bra längre. Uschiamig.

2010-09-20T12:55:00.001+02:00

Lina får mig på bra humör via SMS, och Mats via Facebook: "Aber wir können die diamanten schälen und die befolkung verslaven!" skulle jag vilja ha som motto.

Ett addendum

2010-09-20T11:46:00.003+02:00

Det uppstod ett antiklimax igår, som var en av de bästa dagarna på hela året. Jag och min älskade Lina firade åtta år som par, och passade på att äta räkmackor, dricka massa kaffe, snacka skit, mysa och ha hem vänner på middag och valvaka. Någonstans runt nio på kvällen, efter VALU:n och de första resultaten dog mitt humör då inte bara en ohuman kapitalistisk allianspolitik förklädd till arbetarvänligheten själv får sitta kvar i fyra år till, utan även att ett rasistiskt parti nu tar plats i Sveriges riksdag. Med 20 mandat får vi se än det ena utspelet efter det andra om burqa i skolan, julafton, fornminnen, skuldbeläggande av homosexualitet, nationalism, anti-abortfrågor och att sätta utsatta grupper i samhället mot varandra. Innan på dagen gav vi varandra gåvor och skrattade, men på kvällen stirrade vi blankt in i TV-apparater, gammal disk och datorskärmar. För fyra år sedan stod vi ute på vår balkong och blickade ut över ett grått, kallt betonglandskap, och avslutade varandras meningar om hur illa detta varslade för framtiden. Igår kväll var en mörk kväll, varför jag känner lite skuld inför hur gårdagen blev och passar här på att proklamera ett par saker.

Lina,
du är mitt allt. Du är anledningen till att jag vaknar på morgonen och att jag kan sova på natten. Du är det jag andas och lever på. Du är lika mycket mig själv som jag är, och jag har vuxit med dig till något jag aldrig trodde om mig själv; en bättre människa. Jag älskar dig och allt du är, och allt du inte är. Du gör mig hel. Jag tror inte jag sa det igår, för magin och tillfället försvann lite grand, men jag tror du vet i vilket fall.

Så! Inga sliskiga kommentarer nu. Läs Linas blogg istället, den är sakligare och mindre sentimental, och mycket bättre läsning.

2010-09-17T07:43:00.002+02:00

Ett par saker; först en riktigt stjärna från SD, som intervjuas här och har en hemsida här.
---
Sen en grej om pseudovetenskap - som om det inte var nog på bloggen redan - och den retorik man kan använda. Denna gång inriktad på ethos, och hur man "luras" fast ändå inte. Låt oss ta ett exempel: det geocentriska sällskapet. Precis som Flat Earth Society, som tror att jorden är platt, ifrågasätter geocentrister andra vana uppfattningar om solsystemet, nämligen att jorden är centra och inte solen. Tokigt? Jo, men de flesta är ju fundamentalistkatoliker, så det får man ta (det lustiga är att katolska kyrkan i sig till och med accepterar evolutionen och är, i jämförelse med kristen höger i Sverige och USA t.ex., liberal i vetenskapsfrågor. Sen är de elaka mot barn, å andra sidan, men vilken religion är inte det?) eller bara rent galna. Jag väljer just geocentrister eftersom det är ganska okontroversiellt och löjligt.

Jag babblar. On with the show.

Ethostrick #1 - att ingjuta förtroende genom att ljuga om sin titel

På sidan Galileo Was Wrong kan vi se att ett gäng doktorer och så ska tala på en konferens. Visst ser alla Dr. Ditt-och-datt stort ut! En fil. dr. som säger att jorden är i mitten; då ligger det kanske något i det! Jag menar, han måste ju vara smart och påläst om sånt här, han som har skrivit en doktorsavhandling och allt. Fel. Pseudovetenskaparnas äldsta trick (nåväl) är just att låtsas vara kunnig inom ett ämne men att inte vara det. Men har doktorerna ingen doktorsgrad, då? Jo, de kan de ha. Men sällan inom det ämne de debatterar för. Kreationister som har doktorsgrader är aldrig naturvetare; de är teologer eller matematiker, och vaccinmotståndare är sällan medicinare utan geologer och teologer och antropologer. Här då? Låt oss beta av:

Robert Sungelis - tog en doktorsgrad på distans i religionsvetenskap vid ett okrediterat universitet i England. Okrediterat betyder helt enkelt att det är för dåligt för att få utfärda högre examina, alltså att du betalar en stor summa pengar, du får ett diplom som säger att du är doktor, och voilà; alla tror du kan något om att jorden är i mitten. Dessutom inom teologin, vilken inte har ett smack att göra med astronomi.

Robert J Bennett - författare till denna boken tillsammans med Sungelis. Har faktiskt skrivit en doktorsavhandling i ämnet, på riktigt, vid ett riktigt universitet. Fick kicken 1983 och har inte haft tjänst vid universitet sen dess. Säger inte mer.

Gerry Bouw - säger sig ha en doktorsgrad i astronomi, men hittar inte avhandlingen eller graden någonstans i samband med Case Western som han säger sig ha studerat vid, som är ett erkänt bra universitet. Bouw är fundamentalistisk protestant och är "astronom" i den mening att han säger att han utgår från Bibeln. Nog sagt.

E. Michael Jones - har sagts vara antisemit och rasist, och är fundamentalistisk katolik. Han fick kicken från ett katolskt college för att han var för konservativ i sina åsikter. För konservativ för ett katolskt college. Smaka på det. Nåväl; doktorsgraden gör ingen nytta, och de ämnen man ger grader i på universitetet han säger sig ha läst på har inget med naturvetenskap att göra; han skriver istället om katolska kyrkans bild av sexualitet är den bästa. Det är sant.

Alltså; en fysiker som inte har fått vettig tjänst på över 25 år, två teologer varav den ena har köpt sin doktorsgrad rakt av och den andra en moraltant värre än Hägglund, samt en som säger sig vara astronom, men som vi inte hittar bevis för och som dessutom utgår från Bibeln. Av fyra "Dr. Ditt-och-datt" visar det sig att ingen vet vad de snackar om när det gäller astronomi.

Detta var alltså ett ethostrick för att lura folk att man är en seriös vetenskapsman fast man egentligen bara är dum i huvudet.

Se igenom skitsnacket. För allas skull.

2010-09-14T14:32:00.002+02:00

Jag har en ganska bra vecka än så länge. Men än så länge är det bara tisdag, så jag ska inte ta ut något i förskott.

Igår fick vi hem ett nytt köksbord. Det är gigantiskt och rymmer gott och väl tio personer, om man sitter lite trångt. Lite trångt, alltså, inte mycket. Skitstort.

Igår sprang jag för första gången på två veckor. Eller mer, minns inte riktigt, men nåt sånt. Resultatet var väl som väntat; långsamt, jobbigt och smärtsamt. Wuäh.

Hockey ikväll.

2010-09-10T11:53:00.001+02:00

måste måste måste blogga blogga blogga
skriva skriva skriva omvärld omvärld omvärld

GAH!

2010-09-03T11:17:00.002+02:00

För att inte fastna i liknelsemyrar och tropträsk på en äng av snårigt liv, berättar jag om min dag.

Jag gick upp halv åtta, runt. Satte igång kaffe och drack det. Åt två knäckemackor. Kopplade om datorn så att TV:n blir skärm istället för skärmen (då det nya grafikkortet stöter bort min datorskärm) och satte tangentbord och mus på vardagsrumsbordet. Hörde på radio. Sprang en runda, duschade. Mer radio. Renskrev en sida i mitt paper, letade böcker om mitt ämne. Hittade fyra som kan passa. Drack mer kaffe. Skummade och sökte genom hundratalet sidor facklitteratur, blev trött. Skrev ner lite vad jag kommit fram till. Surfade, kollade mailen. Och nu är klockan snart halv tolv.

Ta-daa.

2010-09-03T11:12:00.003+02:00

Kan det vara att inte ta livet på fullt allvar? Att istället jobba, förkovra, dricka och resa? Är det på grund av rädsla, och i så fall, är den befogad?
---
Jag skriver just nu en litteratursociologisk studie om mötet med utomjordiskt liv som tema i amerikansk alternativrock från sent 80- och tidigt 90-tal. Ja, bara för att det är smalt. Så var det sagt.
---
Jag sprang innan.
Gick sisådär.
Har nu lite halsont.
Går över ikväll.

2010-08-27T12:12:00.002+02:00

Har en krypande känsla av att tiden rinner iväg, och att det var något som jag borde göra innan klockan ett. Jag undrar vad det var. Vid tretiden kommer jag nog på det och får full panik. Tills dess ska jag dricka massor av kaffe och läsa om sci-fi.

Jag hade rysligt roligt på kåren igår i vart fall. Efter att inte ha kommit in på två dagar var det nog värt väntan att få utlopp för tre kvällar på en. Typ så.

Bara en grej, och en fruktansvärt gammal spaning, men folk som tränger sig i köer är liksom inte riktigt "rätt" för ett samhälle där man lär sig knyta sina egna skor samt har kläder av textil på sig. De borde förvisas till någonstans där kösystem inte finns (enligt alla "svenskar-är-så-tråkiga-och-stela-och-inte-stolta-över-sitt-land-etc." så är det i alla andra länder i hela världen, framförallt Grekland) beväpnade med ett reklamationskvitto och alldeles för glappiga skor. Se hur de gillar det.

Jag borde klä mig, men inser det futtiga i försöket att se mänsklig ut idag och nöjer mig med att rulla i en hög med tvätt. För känslan av att vara klädd.

2010-08-26T09:05:00.002+02:00

Idag är jag upptagen. Jag ska läsa två tjocka böcker om science fiction, jag tvättar två veckors 40- och 60-gradersberg med kläder, jag ska agera lekledare för nollorna klockan ett, jag ska hoppa in och jobba mellan 16 och 18 och runt 19 ska jag på minisittning och sen på kåren. Egentligen vill jag mest krypa ihop i en liten jävla boll och bara rulla från rum till rum. Rulla rulla rulla.

*Eller äta popcorn och titta på Millenium när regnet smattrar utanför fönstret och Lina ligger under en filt bredvid.

Jag får vänta till imorgon med det. Ikväll hade hon ändå planer så jag kan lika väl dricka mig redlös. Eller nä, inte redlös. Mer lite sådär salong-s.

Det bästa som finns är "nu" och "då", inte så mycket "sen" förrän det blir "nu" eller "då". Jag vet inte. Jag är så nervös för allt.

Insparken som blev av

2010-08-26T08:58:00.002+02:00

Två dagar nu har jag varit taggad på kåren, men inte kommit in. Blir det samma sak idag så struntar jag i resten av insparken och tofflar istället. Det är precis lika bra.

2010-08-24T14:46:00.002+02:00

Jag har haft en underbar vecka och laddar för en grymt skön höst. Det händer mycket nu.

Vår kära stationära dator sade "Hej då!" och luktade bränt två dagar innan vi skulle åka på semester, så vi panikinlämnade den på SIBA där den var köpt, och fick igår reda på att det antagligen var moderkortet som hade smällt och att reservdelar var på väg till reparatören. Hur mycket det kommer att kosta eller om det var ett reklamationsfel förtäljer inte historien, men jag tror det är svårt att kunna ha sönder ett moderkort på 13 månader, hur fan man än gör.

Jag har saknat svensk radio och svensk snabbmat. Snabbmat är så jäkla mycket godare i Sverige, trots att det nog är samma sak utomlands. Jag vet inte, antagligen är jag bara hemmavan.

Idag började jag C-kursen i Svenska och fick direkt mina fördomar förstärkta om att det till 75% är en sjukt slapp kurs. En C-uppsats på 35 sidor som skrivs i par? Nä, du. Högskoleverket skulle gråta om de så visste. På plussidan ska jag nog göra en litteratursociologisk analys med populärkulturell vinkel av något som jag gillar. Antagligen Arkiv X, eller kanske Black Francis' texter. Eller Coupland.

Jag läste Vonnegut på semestern och är helt förvirrad. Är han ett geni eller helt knäpp? Kanske båda.

Jag läste också mer Gaiman denna sommaren, och ska inte avslöja något här (för Lina läser också boken nu), men han är lika underhållande som alltid.

Hoppas Coupland släpper nytt snart.

Vi har Mikael Wiehe. De har Mange Schmidt.

2010-08-12T09:31:00.012+02:00

Det roligaste med allmänna val är inte att folket får (typ) bestämma vem som (typ) skall leda landet de närmaste fyra åren (liksom), utan partipropagandan och de populistiska försöken att locka till sig förstagångsväljarna, eller "kidsen". Exempel:

"Flyter" av och med Mange Schmidt och Wille Crafoord.

Egentligen är det en ganska sjysst och intetsägande låt, vad gäller rytmer och melodier, men låter man hr. Schmidt och dr. Crafoord (som inte är doktor men som gärna kallar sig det) skriva text, som inte precis är kända för sina skarpa budskap och listiga rim (jmf. Schmidts Talar ut och Just D's Hubba Bubba), är det klart att det blir skit. När alla i publiken är klädda i orange, och bandet ser ut som nykyrkoartister, påminner hela akten dessutom om någon skum Hare Krishnafestival som fått sitt fjärdeval i artistbokningslistan.

"Sverige jobbar" av och med Jacob Hemming

Jag är faktiskt glad att detta inte är MUF:s officiella vallåt, för att ärligt talat, hur mycket illa jag än önskar ungmoderater, vore inte det lite för pinsa... va? Jaså, är det MUF:s officiella vallåt? Nå ja. Fan får skylla sig själv för synden, som man säger, och jag lämnar denna låt osagd. Jag menar, det är ju faktiskt på gränsen till lyteskomik om jag skulle såga t.ex. Jacobs bristande scennärvaro och tafatta kroppsspråk (när han trippar på tå över scenen och håller upp ett finger, vilket kanske är samma sak för Moderater som en knuten näve är för socialister, eller att han mycket, mycket, mycket försiktigt tar sig ner från en högtalare), eller hans lite plufsiga Stockholmsfysik (att han med en knapp knäppt på sin blazer inte kan dölja åratal av ostronöl och kokslinor över magen, eller att han behöver en stol för att ta sig upp för ovan nämnda högtalare), eller kanske hans klädsel och frisyr (vilket inte behöver en parentes för att förklara, utan för att förstärka).

Istället hyllar jag Jacobs förmåga att skriva konservativpolitiska schlagertexter. Han som äter tuggummi från parkeringen utanför Samhall skulle inte gjort det mycket bättre. Men lite bättre, trots allt.

"Kryssa Anna Maria" Musik: Trad. Text: Ovan nämnda tuggummiätares vårdtagare

Denna härliga bit gjordes till EU-parlamentsvalet, men jag kände att den passar in. Alliansen får skylla sig själva, att de får så usla partilåtar så mycket som de sänker kulturstödet; det är ingen slump att de borgerliga partierna aldrig har haft några stora stjärnor som stöttar dem. Vänstern har haft alla från Mikael Wiehe till Timbuktu, från Peps Persson till Säkert!, för att inte tala om den internationella musiken; Springsteen, Manu Chao, Lily Allen, etc. Borgarna? Ja, de har den italienska trubaduren Eddie Oliva, som man kan boka för privatfesten eller företagseventet. Att de travesterar på en gammal kubansk fosterlandssång är nog sorgligt hur man än ser det.

"Ja till framtiden!" av och med Micke Wendt

Jag måste ge FP det här. Detta är ett ärligt försök till både en sjysst poprocklåt och en okej text, i stil med Tomas Ledin, Mauro Scocco och Peter LeMarc. Tyvärr är det precis lika nyskapande och spännande som dessa tre herrars gemensamma musikkatalog (och förmodligen samlade sexliv) och lika politiskt avslöjande och starkt som en ål. Inte så kul, men ett bra försök.

Jag hittade också två låtar som Centerpartiet har ställt upp med, visserligen till förra valet, men visst är de aktuella även i år? Lyssna på "Vinna valet", en cover på Lill-Babs gamla "Leva Livet" samt porrfilmsmusik.

En som inte kom med hittar du här.
---
Och vettig, politisk musik finns t.ex. här.

Fruktansvärt dåligt skrivet inlägg om religiösa helgdagar.

2010-08-10T10:32:00.002+02:00

Hörde en debatt på P1 i morse om huruvida vi borde ha fler religiösa helgdagar i Sverige. Debattörerna var Dilsa Demirbag-Steen och den kristna socialdemokraten Peter Weiderud. Dilsa vann överlägset, men lyssna gärna själva om ni vill bilda en egen uppfattning.

[...] trots att det finns religionsfrihet i Sverige finns det de som menar att till exempel muslimer och judar diskrimineras och inte får chansen att utöva sin religion fullt ut här i landet.

Detta handlar bland annat om slaktmetoder. Slutdiskuterat redan där. Dilsa sa angående helgdagar att "då kan ju varje svensk få tio helgdagar att spendera fritt, så kan man läsa böcker, åka på semester, umgås med sina barn eller gå i kyrkan/moskéen/templet om man vill", typ. Förslaget, eller lobben, skall ge religiösa grupper större makt i samhället och vilja utgöra en norm. Där får man för man är ateist. Ett annat problem med att göra t.ex. Ramadan och Pesach till officiella helgdagar är hur man gör med de andra, mindre religionerna; ljusfestivalen Divali hos hinduerna t.ex., är det inte okej att ta ledigt för att dansa, dricka och festa men att fasta, ha tråkigt och be? Det är etnocentriskt att ge några och inte andra, så ge alla i Sverige 10 extra dagar som man får spendera hur man vill. Väljer man att utöva sin religion så får man det. Jag skulle nog gå till min kyrka (kåren) och be (dricka), så det är inte hela världen.

Senaste veckan.

2010-08-09T17:13:00.004+02:00

Vi var och fiskade. Efter fem och halv timme skulle vi gå hem, för vi fick inget. Sen fick Tobbas en fisk direkt när han bytte plats och "bara skulle prova där borta". Den ligger i vår frys nu, och ska avnjutas till potatis, citronpeppar och en pilsner.

Vi var också och tog en kvällspromenad med goda vänner. Det var den skönaste sensommarkvällen hittills. Nu har inte sensommaren varat så länge, men ändå. Alla färger, all luft, alla syner, alla mygg. Ja, till och med myggen. Jag trampade på rätt många mördarsniglar (som har fått ett alltför dåligt rykte, förmodligen på grund av sina namn) utan vilje.

Igår blev jag och Lina bjudna på middag också, men innan dess sprang vi en halvmil i regnet. Fy fan vad gött det var. Ikväll ska jag göra tomatsoppa och sen ska vi kanske börja packa eller nåt. Eller bara kolla på burken. Heh.

Skärpning.

2010-08-09T17:06:00.003+02:00

En gång skrev jag roliga saker i min blogg. Jag berättade om ditt och datt, om de små sakerna i vardagen. För ett år sen skrev jag t.ex.

De tre senaste statsministrarna i Danmark heter Rasmussen i efternamn. Poul Nyrup, Anders Fogh och Lars Lökke. Inget konstigt med det. Poul, Anders och Lars är ju helt vanliga förnamn. Nyrup, Fogh framförallt Lökke är löjliga namn.

Visst är det kul? Nu skriver jag t.ex.

Jag vet inte om jag ska satsa på att springa en längre sträcka eller att springa samma sträcka snabbare

Hur jävla roligt är det? Inga skarpa samhällsobservationer, inga kåserier och inte små guldkorn. Bara löpning och sjukt tråkigt kvasitrams. Skärpning.

Ett gäng vänner.

2010-08-04T11:07:00.005+02:00

Det finns en udda känsla, som inte går att sätta fingret på, men som jag och många med mig väljer att kalla vemod. Det är en sorts ledsamhet som samtidigt kan vara skönt och kanske till och med nödvändigt för att uppskatta vissa företeelser i livet i stort. Naturens storslagenhet, en vacker film, ett gott stycke musik, ja; det är en god känsla allt som allt.

Det finns också en sort uppskruvning av vemodet, en sorts förstärkt och mörk version, som kallas ångest. Det är inte lika skönt, och inte lika nödvändigt, men en naturlig reaktion till mycket vi stöter på. Det kan handla om att veta att man agerat fel, att lära sig av misstag, men allt som oftast kryper det på mig, som en obehaglig skugga som växer fram över mig bakifrån, och jag kan inte vända mig om för att se vad det är som kastar skuggan, och jag kan inte se konturerna på den heller. Den ångesten är kanske allmänmänsklig, men också oerhört slitande.

Det finns ytterligare en uppskruvning, eller kanske en avart. Det är en ångest som förstärker samtliga sinnen men samtidigt dimmar förståndet; du känner doften av din egen rädsla, du hör dina egna hjärtslag, du ser det exakta ådermönstret på dina skakande händer och all hud i pannan och på ryggen får feberkänningar, men du kan inte omvandla dessa intryck till någon vettig information och kan inte reagera efter hur situationen ser ut, utan hur du mår och hur du kan hitta tillbaka till verkligheten. Det är inte panik, och om det är det, är det en sorts väldigt, väldigt trött sådan, som inte skrämmer dig utan som bara sitter och gäspar och tittar på dig, är närvarande. En falsk generator.

Dessa känslor är ett gäng vänner, som alla är beroende av varandra. Den sista känslan är vänligast. Försöker du sätta fingret på den känslan, så kanske du förstår varför du mår som du gör, och måste reagera efter situation och problem istället för tillstånd och symptom. Det kan vara farligare än att bara härda ut och hoppas att nästa smäll kommer senare, och att den inte är lika stark. Jag fasar för allt, men räds ändå inget.

2010-08-02T11:17:00.003+02:00

När jag städar ur vårt skafferi på gammal pasta och smaklösa kryddor slog det mig: det är Augusti nu. Augusti. Med stort "A". Är det därför det känns så som det känns? Början av Augusti är ungefär som början på februari. Med litet "f". En cykelväg under en tunnel, där man inte vill stanna mer än om det regnar (vilket det gör i början av Augusti och februari) men som man måste ifrån om det regnar för mycket, annars samlas vatten i gropen under tunneln och skorna blir blöta utan att ha traskat åt endera hållet. Ett mellanläge. En sorts tunn brygga som har som enda syfte att förbinda två saker med större mening och bringande av glädje än den någonsin skulle kunna ha själv. Att leva i limbo, fast med destination. Jag kanske bara har tråkigt.

2010-08-02T10:13:00.002+02:00

Jag satt nyss vid ett stökigt bord i ett brokigt kök med odiskade kärl på köksbänken och åt mikrovågsvärmda vita bönor ur en IKEA-burk och stirrade ut genom ett fläckigt fönster på en dassigt grön innergård upplyst av en mörkgrå himmel utan silverstänk. Trots att morgonen var sol inne och sol ute har det blivit en sån dag. Jag tror att det vände runt tjugo i tio, så om tre timmar kommer det kanske vända igen. Jag ska inte ynka eller blunda eller krypa upp i ett hörn i soffan, för det är brytningspunkten, men jag är så jäkla nära att gå och lägga mig igen och vakna om och om och om igen för att få samma start på förmiddagen som på morgonen. Kragen börjar bli sliten av att jag måste ta mig i den alldeles för ofta, vilket jag inte borde behöva. Jag har inget att tillföra eller att klaga på, utan det är fingret som vägrar sättas på något.

Egentligen är jag nog mest bekväm med strama leder och ansträngda axlar, som borde bada men som tycker att vattnet rinner för långsamt ner och bubblorna inte blir så bra ändå, så jag duschar istället vilket inte hjälper utan jag blir mest blöt och kall och sträv i hyn. Men det är nära nog.

"Saken är den att..." och "frågan är om..." räcker mer än tillräckligt just nu. Måtte jag sluta vara cynisk, ironisk och saklig och istället börja känna saker på riktigt. Jag mår bra. Faktiskt mycket bra. Så det så.

2010-07-28T15:51:00.002+02:00

Enligt säkra källor vinner jag vadet över Lina. Hurra!
---
Jag har i dagarna försökt göra en låt på bara två ackord, som ett moment i en sommarkurs. Jag hade kunnat plagiera Gessle, men det är lite för enkelt. Jag lyckades ganska bra med dynamiken och texten, men melodin är rätt tarvlig. Det går liksom inte att göra så mycket med det. Kanske jag inte är en så tiptop magiker med melodier trots allt? Nåväl. Tidens tand får utvisa.
---
Jag börjar bli trött på potatissallad till maten. Inte för att det inte är gott; det är jättegott! Men det är alltid samma jäkla saker i. Potatis, till exempel. Eller ja, men det är ju klart. Jag menar att det alltid är samma smak på't. Undrar om tacopotatissallad skulle funka?
---
Jag har allt svårare att sova om nätterna. Det är inte värmen eller buller eller att jag ätit/druckit/motionerat innan jag lägger mig, utan det är något annat. Ändå går jag upp sju varje morgon. Det är fan trist. Jag borde egentligen sova middag om dagarna, bara i en timme eller så, för att få lite mer energi. Men då kan jag nog ändå inte sova om nätterna. Hmpf.

gillar sommaren mer för vart år.

2010-07-27T08:00:00.002+02:00

Men för det mesta är jag så jäkla ensam och har så jäkla tradigt i sommar. Igår köpte jag nya joggingskor. De kostade fyrahundra spänn, vilket var en sjuk uppdatering jmf. med de andra som kostade 99 och inhandlades tidigt 2007. Skulle egentligen handla ett par på Löplabbet, men de billigaste kostade 1200. Lina sa att man nog får ge det för ett par bra löparskor, och tji fick jag när de billigaste på Team Sportia kostade 1100. Sen hittade jag dessa på superrea, lite skitiga och lite så, men de funkar nog ett tag. Gick och joggade 8,5 km igår, och de höll. Jag gick också på Röda korsets second hand igår och handlade för säkert 30 spänn. Fick ett fat, en kruka, en vas och en blockljusstake.

Näe, nu är det frukostdags. Har efter X månader kommit till insikten att frukost faktiskt hjälper en att hålla vikten. Bah. Trollkonst.

2010-07-23T11:03:00.002+02:00

På min springtur runt Munksjön slogs jag av något. Det var märkligt, och jag kunde inte sätta fingret på det. Jag fångade det på bild istället.

2010-07-21T11:39:00.002+02:00

Om jag subtraherar min träning från min kost idag har jag fått i min strax över 200 kalorier. Middag och popcorn på det, en frukt i eftermiddag, så är jag nog uppe i 1200 när dagen är slut. Men så var det ett hårt träningspass också.

Går jag ner mer i vikt eller runt magen än vad Lina gör fram till vi åker till Bulgarien vinner jag ett vad. Det rör sig om närmare en tusenlapp. Så nu jäklar.

2010-07-20T07:30:00.005+02:00

Igår spelade jag badminton och idag får jag sona för det. Är trött i huvud och kropp. Mest kropp. Och huvud.

Det gick lite för segt igår med skolan, så idag tänkte jag vara rysligt effektiv och bli "klar" (så långt jag kan) innan klockan slår tio. Sen ska jag ut i solen. Eller så ska jag slå ihjäl lite tid i någon fantasivärld.

Periodiska systemet över villfarelser. Ironiskt att de flesta i tabellen inte "tror på kemi".

Jag söker med ljus och lykta efter substans idag men hittar bara tillfällig rusning, något jag får vänja mig vid, ad infinitum. Nåt annat som är för evigt är intellektuella ägodelar.

Så, alldeles nyss, slog det mig att även datorspel måste underhållas och servrarna som fungerar som hem för mitt MMORPG är nere för städning. Så vilken värld ska jag sjunka in i, tro? Ska jag bara göra nytta, eller hittar jag något annat? En bok? Hm. En bok, ja. Jo, det kanske funkar.